En gång så obskyr att den som upptäckte honom tyckte sig ha hittat en riktig svartkonstbok. Hans noveller fick alla andras att blekna – andra skräckförfattare hade inte sett någonting. Nu sönderälskad – du kan köpa en Cthulhu som mjukisdjur för 18,99 dollar. Och allt ska ges ut: Ellerströms har gett ut hans skisser (Anteckningsbok, 2009) och hans självbiografiska texter (Självbiografiskt, 2011). Med Mardrömsboken kommer ett urval av hans brev på svenska.

Ett litet urval. H. P. Lovecraft skrev, enligt Martin Anderssons förord, mellan 60 000 och 80 000 brev. Genom breven får vi titta in i en livaktig amatörkultur av ett slag som – ska vi uppfostras att tro – inte fanns före internet. Lovecraft och hans skräckintresserade vänner var en veritabel skrivarverkstad, lånade novellidéer av varandra, publicerade sig i amatörpress, umgicks per korrespondens.

”As to letters, my case is peculiar. I write such things exactly as easily and as rapidly as I would utter the same topics in conversation; indeed, epistolary expression is with me largely replacing conversation, as my condition of nervous prostration becomes more and more acute. I cannot bear to talk much now, and am becoming as silent as the Spectator himself! My loquacity extends itself on paper.”
– H. P. L. till Rheinhart Kleiner, 23 december 1917

Mardrömsboken heter som den gör för att de utvalda breven skildrar mardrömmar. Lovecraft använde gärna sina drömmar som utgångspunkt för sina noveller: ”det är i drömmar som jag har upplevt det verkliga greppet av naken, ohygglig, outhärdlig, förlamande rädsla”, skriver han till en av sina vänner. Jag kan bara avundas honom hans mardrömmar. Även om läsaren möter dem i litterärt bearbetat skick står det klart att han måste ha haft en säregen förmåga att drömma. Fast behöver vi läsa tre långa brev om samma dröm?

En annan sak framgår också av breven: trots att han ägnade så mycket tid åt att diskutera skräck med sina vänner, trots att han i sitt skrivande förvandlade sina mardrömmar till ett hantverk lyckades han bevara en rå kontaktyta som gjorde att han omedelbart blev berörd av nästa mardröm, nästa läsupplevelse, nästa idé. När han skriver är det inte ironiskt garderad metalitteratur – det är på allvar. En försiktig författare skulle inte skriva som han, men Lovecraft är lyckligtvis inte försiktig.

Ta novellen ”The rats in the walls”. Poe hade nöjt sig med en råtta. Det gör inte Lovecraft. Han släpper lös ett oräkneligt antal råttor, fortsätter långt förbi den punkt där Poe hade stannat, borrar sig neråt, neråt, ända ner till grottor fulla av högar med att förmänskliga skelett och det bär hela vägen, texten kantrar aldrig, han öppnar ett ännu större rum av – ja, är det verkligen skräck? Jag är inte säker på att ”skräck” är det bästa ordet för det som Lovecraft söker. Kanske vore det bättre att tala om ”det sublima” i 17- och 1800-talsförfattarnas mening: en rysning som omfattar såväl rädsla som skönhet och förundran, en lättnad när intellekt och känsloliv för ett ögonblick upplever den expansion de har längtat efter. Det som i brist på bättre kallas skräck i litteraturen och populärkulturen är en plats där fantasin – den fantasi som inte har någon plats i den moderna världen, av skäl som inte ryms i en tretusenteckensrecension – kan spänna ut sina pterodaktylvingar.

Howard Phillips Lovecraft
Mardrömsboken
Översättning: Fredrik F. G. Granlund och Arthur Isfelt
Hastur förlag

Publicerad i UNT 12 december.