Skräckförfattaren Dean Koontz har skrivit en roman om en ond litteraturkritiker. Den heter – håll i er nu – Kritikern. En sådan bok vill man naturligtvis recensera. (Publicerad i UNT 10 november; något längre version här.)

Bokens onde kritiker, Shearman Waxx, är en person som inte anser att pennor är effektivare än skjutvapen – och det tycker uppenbarligen inte Koontz heller.

_____

Jag erkänner att jag ville läsa den av yrkesmässigt intresse: hur gör man en bok om en ond kritiker? Den onde kritikern heter Shearman Waxx (med två x för extra ondska). Waxx ser ut ”som en blandning av universitetsprofessor och proffsboxare”. Han läser med hjälp av ett bokstöd av rostfritt stål som liknar ett tortyrinstrument. Författaren som blir hans offer heter Cubby Greenwich. Cubbys familjeliv målas helt i pastellfärger. Kanske har Koontz menat att det ska se ut som hos Norman Rockwell, men det har blivit Thomas Kinkade (förstår ni inte skillnaden får ni googla dem själva, för jag kan också vara en elak kritiker).

Först sågar Waxx Cubbys bok, sedan försöker han ta livet av honom och hans familj. Familjen flyr efter att Waxx sprängt deras hus i luften. Han hittar deras gömställe och skjuter med höghastighetsgevär genom fönstren. I text fungerar spänning bättre än våld, men Koontz struntar i att bygga upp någon spänning och går direkt på våldet.

Det blir inte så lyckat eftersom hans våld saknar all dramatik. Mellan våldsscenerna småretas familjemedlemmarna med varandra, men Koontz försök till klämkäck dialog är lika platt som hans våld: två var för sig harmlösa smaker som när de möts ger upphov till en rätt obehaglig eftersmak. Det enda som är lite kusligt med Koontz är hans förmåga att skriva fullständigt likgiltigt om tortyr, vilket bidrar till den grumliga eftersmaken.

Läser man en gammal bestsellerräv som Koontz kan man slappna av och njuta av hantverket, trodde jag. Vilket hantverk? Behöver Koontz ge en replik lite extra tyngd lånar han vad han behöver från en filmscen. När Penny, Cubbys fru, äntligen får hota Waxx med pistol låter hon ”som Joe Pesci när han spelade sociopat i Maffiabröder.” ”Jag fick en isande föraning” skriver han när Cubby inser att Waxx bor tjugo minuter därifrån. När han vill skrämmas låter han ”bleka blad stora som händer” stryka utefter bilfönstren.

Litteraturbranschen är ett tacksamt mål för satir, men av de elakheter mot litteraturkritiker som jag hade sett fram emot finns inte ett spår. Kritikern handlar inte om litteratur utan om vapen. Boken utspelar sig i en fantasiversion av Amerika där ingen, varken onda eller goda, klarar av att mena allvar utan att ha ett skjutvapen i handen. Cubbys svärföräldrar är lyckligtvis amerikaner av det slag som tycker att det mest rationella man kan göra är att gräva ner sig i en källare med massor av vapen.

Cubby har däremot en svaghet: det som Koontz kallar hans ”motvilja” mot vapen. Den får han snart lära sig av med. Han skjuter sin första skurk med lätthet. När Cubby ska svära blir det däremot så här tillkrånglat: han yttrar ”en synonym för bajs på fyra bokstäver”. Koontz är så avtrubbad när han skriver om våld att han kan ge Cubbys sexårige son en replik om avskurna könsorgan, men han kan inte skriva en rak svordom utan att försöka skämta.

Han vill nämligen inte bara skapa spänning, han vill vara rolig också. Man kan hitta en hel del humor i boken, om man föredrar humor av den förtvivlat oavsiktliga sorten. I en scen som är avsedd att gestalta stillsam familjelycka låter han familjens hund fisa i sömnen som komisk kontrastverkan. Hunden fiser luktlöst, tillägger han, för allt i familjen Greenwich är ordnat till det bästa. Koontz tycker att det är så kul att han låter hunden fisa två gånger till. Därefter låter han Cubby förklara scenens djupare innebörd, ifall någon läsare skulle ha missat den: ”Denna anspråkslösa stund roade mig, men det föll mig också in att den var oändligt värdefull. Det var en sådan där vardaglig stund som man kan glädjas så mycket åt att världen måste vara skapad som en glädjens plats.” Tycker någon att det låter som om Koontz har börjat predika har någon gissat rätt. På sista sidan skriver Koontz: ”Familjen är en obeveklig kraft. Tron är en obeveklig kraft.”

Alltså: våld utan spänning, underhållning utan humor, en bok om litteraturbranschen som bara innehåller vapen, och så lite kristen familjemoral som glasyr på alltihop. Vad ska man säga om det? Att det är synd att Koontz inte fiser lika luktfritt som den där hunden.

…

Dean Koontz, Kritikern
Bra böcker
Översättning Helena Prytz