Vill man känna sina egna språkliga begränsningar ska man pröva att översätta någonting, gärna något som inte verkar särskilt knepigt i original. Hur hittar man rätt? Genom ett mångsidigt, flerdimensionellt avvägningsarbete: originalets betydelse ska med, liksom meningsbyggnadens retoriska effekter och det tonfall som uppstår mellan raderna. Resultatet ska bli levande svenska, men å andra sidan ska man inte släta ut uttryck som var avsiktligt konstiga eller egensinniga på originalspråket.

Det gäller också, skriver John Swedenmark, att hålla ett öga på alla små ofrånkomliga avvikelser som tillsammans riskerar att dränera texten på känsla jämfört med originalet; därför är det ibland befogat att ta i lite extra. Om man läser texten högt, tillägger han, kan man ”med käften som instrument, som jag brukar säga, göra det mest finkalibriga förståelsearbete.”

Swedenmark är kulturredaktör på Arbetet och respekterad översättare, främst från isländska. Han skriver lyhört och praktiskt om sin verksamhet, jämför ängsliga och djärva lösningar och visar vad som faktiskt går att göra. Han får ”poesi är det som går förlorat i översättning” att låta som en okunnig floskel.

Det gör gott att läsa någon som hittat allvaret i sitt arbete. För Swedenmark är översättandet något mer än en pipeline för utländsk litteratur: det handlar om att ta ansvar för det egna språkets framtid, betonar han. Som den självsäkre Martin Luther sade när han var klar med Bibeln: även hans fiender ”lär sig tala och skriva tyska av min översättning”. Att försvara språkets uttrycksfullhet kräver ett konstant arbete. Därför är frågor av typen ”Hur uttrycker man den klassiskt grekiska verbformen passiv aorist imperativ på svenska?” viktiga. (Och istället för att tjata om ”lagom”, jämför andra språks omständiga motsvarigheter till vårt ”blunda” eller ”hinna”.)

Texterna i Baklängesöversättning har hållits som föredrag vid olika tillfällen. Med undantag för att det blir en eller två upprepningar för mycket länkar de snyggt i varandra och fungerar bra som bok.

Swedenmark har fått fatt i en idé – modern orimmad poesi bygger på frasen som grundenhet (”fras” i samma betydelse som ordet har inom jazzen: ett riff som återkommer, varierat). Det han upptäckt genom lyssnande och läsande vill han sedan göra teori av. Vi får termer, definitioner, till och med en liten formel, men teoretiserandet tillför ingenting: det plattar bara till vad han redan fått läsaren att förstå. Käften kommer alltid att vara intelligentare än teorin.

_____

John Swedenmark
Baklängesöversättning och andra texter
Ariel