(Publicerad i UNT 30 juli 2012; något längre version här)

Hans namn har dykt upp rätt ofta de senaste åren, och de som skriver om honom brukar göra det med ett intresserat tonfall: här är en samtida filosof värd att kolla upp. Sitt första manifest skrev Alain Badiou 1989, i ett läge när han tyckte att filosofin riskerade att försvinna. Idag är filosofin lika hotad av motsatt skäl, menar han: vad som helst kallar sig ”filosofi”.

Därför vill han återupprätta filosofin, men manifestet är så snårigt skrivet att jag inte förstår vad han vill att filosofin ska bli. Dels skriver han om plataner, dels om politik. Två plataner som växer bredvid varandra är omedelbart igenkännliga som samma art, ändå har de inte ett löv gemensamt. Hur kan de vara både samma och inte samma, undrar han. Betraktad på rätt sätt förvandlas den frågan till ett närmast oöverstigligt problem av det slag som kan sysselsätta en filosof hur länge som helst. Badiou landar i en sympatisk slutsats: likhet är inte en fråga om antingen–eller; han föreställer sig en glidande skala från identisk till totalt olik.

All sådan nyansering glömmer han så fort han börjar skriva om politik, ett ämne som engagerar honom minst lika mycket som plataner. Då buntar han gärna ihop allt han ogillar, från amerikansk utrikespolitik till fransk inrikespolitik, som om det var samma sak. Ordet ”demokrati” sätter han alltid inom föraktfulla scare quotes.

För att demokratin inte är perfekt – eller för att ordet missbrukas av politiker med ickedemokratiska syften – ska vi lära oss förakta det. Det är emellertid mycket i den här världen som inte är perfekt – och då visar det sig att Badious förakt är mycket selektivt. Vi ska inte lära oss förakta allt, bara demokratin. Ordet ”sanning” kan också missbrukas, men det gillar han och använder flitigt. Badiou verkar vara förälskad i filosofins attribut, i de stora orden ”sanning”, ”kunskap” och liknande; förtjust i att få stå och domdera högt mot samtiden och politiken, stödd på den respekt som historiskt sett tillkommer någon som bär titeln filosof, en respekt som han är klart nostalgisk över.

Jag erkänner att jag inte har förstått honom fullt ut och därför blir det här en orättvis recension. Jag läser honom som en hund läser sociala situationer – jag hör inte vad han säger, men hur han säger det. Vad gör honom irriterad? Vad stimulerar honom till små lustfyllda förolämpningar? (Oftast ord som ”demokrati” och ”rättigheter”.) Vad tråkar ut honom? Ska han nämna en politiker blir det Lenin nästan varje gång. Det får mig att misstänka att förklaringen till citattecknen runt ordet ”demokrati” är relativt enkel: hobbyrevolutionärens vanliga förakt för parlamentarism, rättigheter och reformer.

Badiou hyllar Platon och lånar gärna lite martyrglans från Sokrates: den som utmanar Ordningen straffas alltid av makten, skriver han. Däremot är han inte lika intresserad av att låna Platons klarhet, en klarhet som kommer av att Platon vill skriva så att läsaren av sig själv når fram till de tankar han vill förmedla.

_____

Alain Badiou
Andra manifestet för filosofin
Tankekraft förlag