”Sedan när blev hatet en legitim intellektuell hållning” undrade Jens Liljestrand för någon vecka sedan (DN 28/4). Det har väl hatet alltid varit, för somliga intellektuella. Eller åtminstone legitim intellektuell underhållning.

Det klokaste Storebror gjorde i Orwells 1984 var att ge folk deras dagliga tvåminutershat. Så länge människan då och då får hata något annat mer än sig själv fogar hon sig snällt i nästan vilka förnedrande villkor som helst. Därför är hat minst av allt revolutionärt: hat konserverar. De stycken av Johan Jönson som Liljestrand citerade låter sig också läsas på det sättet. Jag hoppas att det jag vill säga om den sortens hat inte uppfattas som ett angrepp på författarnas rätt att skriva som de vill – en rättighet jag gärna försvarar. Det är en aning naivt att anklaga personen Johan Jönson för att ha gjort – eller velat göra – det han beskriver i sin bok. Bedriver man litteraturkritik på det sättet ligger våra deckarförfattare illa till, med alla sina pedofiler och styckmördare.

Den som tittar upp ett ögonblick från sina egna våldsfantasier kommer att upptäcka att han inte är ensam. Han ägnar sig åt vad som förmodligen är mänsklighetens mest populära fritidssysselsättning. Men alla hatar inte likadant: någon fantiserar om att skjuta statsministern för att han är borgerlig, någon för att han är rasförrädare, någon av religiösa skäl och någon för att han egentligen är en ödla. När man upptäcker de andras hat ställs man inför ett par obehagliga frågor. De andras våldsfantasier är otäcka, man vill gärna fördöma dem, men samtidigt vägrar man släppa taget om sina egna, som man vid det här laget är så fäst vid att de har blivit heliga. Lyckligtvis finns det en bekväm lösning på detta dilemma. Man börjar prata om finare och fulare våld. Mina våldsfantasier är fint våld, alla andras är fult våld. Det fina hatet ska ha beröm. Den som investerat sina känslor i det fula hatet ska ha en smäll på fingrarna.

Den lösningen kan man gärna leva med, men den får konsekvenser för hela samhällsklimatet. Den leder till att det inte längre går att föra en diskussion som grundar sig i etik. Istället får vi en diskussion som uteslutande bygger på status: vems kompensatoriska våldsfantasier är fint våld och vems är fult våld? Här känner sig alla missgynnade: det är vårt våld som egentligen är det fina våldet och ert som är det fula!

Alla hatfantasier innehåller en andel självhat – om det nu inte är den största delen. Självförakt leder till att man förbjuder sig själv en mängd saker, men ingen föraktar sig själv så mycket att han inte tillåter sig lite våldsfantasier för nöjes skull. Våldsfantasierna är det ständiga självföraktets nödvändiga lilla tröstrunk. Det inåtriktade och det utåtriktade föraktets olika delar griper in i varandra som delarna i en fyrtaktsmotor. I nästa moment hör man hur patetiska de egna våldsfantasierna är och föraktar sig själv ännu djupare, vilket i sin tur måste kompenseras med nya våldsfantasier. Så går motorn runt. Dess avgaser blir den luft du andas.

Hatet, brukar man säga, är en reaktion på orättvisor, men det kommer inte ur vilka orättvisor som helst, tror jag, utan ur en specifik sorts orättvisa: upplevelsen av maktlöshet. Ett rättvisare samhälle, där människor känner sig mindre maktlösa, uppnår man aldrig genom hat utan genom reformer. Tvivlar vi på det behöver vi bara kasta en blick över axeln: hur kom vi hit? Det är en snygg ironi att vi just nu, i ett läge när reformer är lika nödvändiga som vid förra sekelskiftet, har glömt allt vår historia borde ha lärt oss om demokratiskt, målmedvetet reformarbete. Det känns ju skönare att hata. Att hata är att vara förälskad i sin maktlöshet.

_____

Tillägg: debatten fortsätter med ett nytt inlägg av Liljestrand idag.

Läs också gärna den här artikeln av Ola Larsmo. Hungeråret 1917 pågår kravaller och demonstrationer i mer än hundra svenska städer. Men i de avgörande ögonblicken behärskar människor sitt hat. Våldet bryter inte ut, istället tog vi ett steg närmare ett fredligare och rättvisare samhälle.

Demonstration för fred och bröd i Göteborg 1917.  Från bloggen Med öga för historia.