Trött på alla svenska debattörer som slår varandra i huvudet med Breivik och Merah gick jag och köpte Die Zeit för omväxlings skull. Och jo, där stod verkligen något som jag inte hade fått läsa annars. Europeiska högerextremister har blivit allt mer förtjusta i Iran, berättar Stephan Grigat (”Mein Feind und Freund” 29/3).

Ungerska Jobbik, de tyska nationaldemokraterna i NPD, Jean-Marie Le Pens anhängare i Frankrike och den inre kärnan i österrikiska FPÖ vill alla knyta kontakt med islamistiska regimer som den i Iran, skriver Grigat, som är lärare på institutionen för judaistik vid universitetet i Wien. De högerextrema rörelser som inte vill gå så långt, som belgiska Vlaams Belang, ”beundrar ändå i hemlighet de iranska makthavarna” för att de utgör en tydlig antiliberal och antivästlig kraft.

I sina egna länder vill högerextremisterna inte ha några muslimer, men i ett större, globalt perspektiv kan de inte undgå att känna en viss intressegemenskap. Jobbiks partiledare Gábor Vona har jämfört sina anhängare med palestinska rebeller. På NPD:s hemsida läser jag att den inrikespolitiska ”kampen mot islamiseringen av Tyskland” inte behöver utesluta att man i utrikespolitiska sammanhang respekterar de islamistiska staterna för att de utgör ”ett sista bålverk mot den totala kapitalismen och den totala amerikaniseringen av världen”. Inte minst det sista är en spännande formulering. Om högerextremisterna försiktigt flirtar med Ahmadinejad kanske deras antiamerikanism snart också kan skaka hand med vänsterns antiamerikanism.

I Ungern är det redan mer än en flirt. I oktober 2010 grundade de ungerska och iranska parlamenten varsin arbetsgrupp för att stärka banden mellan länderna. Vicepresident för den ungersk-iranska handelskammaren är en hög jobbikpolitiker, Márton Gyöngyösi. Inviten uppskattas i Teheran. Den iranske ambassadören Banihashemi sade nyligen att Ungern är utmärkt att investera i och har rest runt för att förbättra handelsförbindelserna. Därmed trotsar regeringspartiet Fidesz EU:s restriktiva politik mot Iran.

Det är vackert att se att även antidemokratiska politiker kan vara storsinta nog att bortse från ideologiska skiljaktigheter och fokusera på det väsentliga: sitt människoförakt och sin maktlystnad.

(Publicerad i GP 10 april 2012)