(Publicerat i GP 28 feb.)

Det dominerande massmediet är på sätt och vis alltid osynligt, men just nu, i övergången från böcker till digitala medier, kan vi få syn på vad en bok är. Dess konturer blir synliga när den kontrasteras mot e-boken. En bok är mer än bara en behållare för text – och det är naturligtvis e-boken också. Ändå förväntas vi ofta diskutera saken i sådana termer, som om det bara handlade om att jämföra olika neutrala behållare med varandra (den bästa behållaren är i så fall den som rymmer mest text på minst volym).

Boken är en suverän förening av immateriellt innehåll och materiell form. Den är inte idealisk för alla tänkbara sorters textkonsumerande medvetanden, men den är perfekt anpassad till människan, i hennes egenskap av kroppslig och mental varelse. Den passar människan som en nyckel.

Boken är ett redskap för att koncentrera människans uppmärksamhet på en avgränsad text – läsarens uppmärksamhet såväl som författarens (en bok ska helst vara intelligentare än sin upphovsman, vilket den förhoppningsvis blir när ett par års arbete koncentreras till 250 sidor). Om fördjupad koncentration är målet framstår bokens begränsningar som fördelar, möjligen med undantag för bristen på sökbarhet. När försökspersoner fått läsa samma text med och utan hyperlänkar visade sig gruppen som läst utan länkar vara mycket bättre på att återberätta vad de läst. Ändå har Amazon just lanserat projektet X-Ray, skriver Nicholas Carr på roughtype.com (se min recension av hans bok The shallows i GP 1/11 2010), ett projekt som går ut på att en mängd automatiskt utvalda hyperlänkar till Wikipedia och andra sajter följer med när man köper en roman till sin Kindle.

Det är bara ett exempel på att boken löses upp och förvandlas till något annat när bokbranschen övergår till digitala format. Med Boken & Biblioteket vill Rasmus Fleischer, samtidshistoriker vid Södertörns högskola och välkänd skribent (se hans blogg copyriot.se), få oss att förstå vad som är på gång. Boken består av två band – 113 sidor om boken och 70 sidor om biblioteket.

Den är inte så visionär som jag väntat, även om Fleischer skisserar ett framtida bibliotek där man kan skanna in och printa ut tredimensionella föremål (eller ladda ner utskriftsfiler från The Product Bay). Däremot är den en insiktsfull lägesbeskrivning (fast vissa upprepningar får mig att undra om separata artiklar slagits ihop till en bok). Jag föreställer mig en samlad suck av lättnad från landets bibliotekarier när Fleischer milt och sakligt skär sönder de managementfloskler som dominerat biblioteksvärlden de senaste åren, som det ständigt återkommande ”mötesplats”, ett begrepp som är, skriver han, ”föga mer än ett sätt att legitimera biblioteksrummets gradvisa uthyrning till kommersiella verksamheter, exempelvis kaféer.”

Vem hade trott att Sveriges print on demand-pionjärer hette Jan Myrdal och Ulf Nilson? [Ja, den Ulf Nilson.] Fleischer berättar historien om deras publicistiska förhoppningar – och den inte fullt lika underhållande historien om vad print on demand har utvecklats till idag. Robotförlag dammsuger nätet efter tillgängliga texter om säljbara ämnen och spammar sedan bibliotekskataloger och nätbutiker med hundratusentals datorgenererade titlar; böcker som inte trycks förrän någon klickar på köpknappen och betalar ett par hundra för en utskrift från Wikipedia.

Huvudspåret i Boken & Biblioteket är den mängd ohållbara gränsdragningar digitaliseringen leder oss in i, ett problem som branschen helst inte låtsas om. En ljudbok räknas som bok så länge skådespelaren inte dramatiserar texten. Någon kommer kanske ihåg storsäljaren Fågelsång: programvara såldes med bokmoms för att den förpackats mellan hårda pärmar.

Digitaliseringen innebär att samtliga roller kommer att förändras – författarens, förläggarens, kritikerns och bibliotekariens. Fleischer är ingen boknostalgiker, men han uppskattar böckernas förmåga att utgöra ”referenspunkter” för ett samtal som kan pågå i århundraden. ”Om alla skrivna ord blir delar av samma flöde, så rubbas det känsliga samspelet mellan snabba och långsamma offentligheter”, skriver han. Kanske ersätts de traditionella rollerna av ett annat slags maktdelning än den som utgår från den tryckta boken, säger han, men just när jag blivit intresserad av ett förslag på hur en sådan offentlighet skulle kunna se ut sätter han punkt.

Boken & Biblioteket är mycket balanserat skriven, så balanserad att jag ofta saknar tydliga ställningstaganden. Fleischer föredrar positionen som den som kommenterar andras preferenser – ”formatfetischister” föredrar skinnband medan ”formatnihilister” tror att en text är en text oavsett format, skriver han. Vad hände med den Rasmus Fleischer som grundade Piratbyrån och talade om ”kriget mot fildelningen” och ”upphovsrättens kollaps”?

En stor fråga saknas i hans bok: hur författarna i framtiden ska få betalt för sitt arbete. Är det därför han ägnar så mycket utrymme åt att prata moms? Höjdes bokmomsen till 25 % skulle ”miljarder frigöras för en aktiv kulturpolitik”, tror han. De som fildelar musik och film skulle alltså glatt betala för dyrare böcker för att försörja en statssubventionerad författarkår? Att räkna på hypotetiska intäkter är alltid vanskligt, vare sig det gäller moms eller skivbranschens påståenden om hur mycket de skulle ha sålt om den illegala fildelningen inte fanns. Då låter 3D-skrivare på biblioteken mer realistiskt.