(Ett inlägg i Bengt Ohlsson-debatten, publicerat i GP 14 jan 2012.)
”Problemet består i att högern har övergivit kulturen” skriver Timbros projektledare för kulturfrågor Lars Anders Johansson (Expressen 11/1) som ett svar på Bengt Ohlssons artikel om att kulturen inte måste vara vänster (DN 4/1). Kommer vi nu att få se en mängd frustrerade borgare göra strömhopp in i kulturen? Skulle det i så fall inte vara på tiden?
Jag vet något annat som skulle vara på tiden: att folk som tar sig in i kulturlivet hade lite högre ambitioner än att leka politik.
Jag är trött på folk som inte kan låta bli att ägna sig åt kultur trots att deras verkliga lojalitet ligger i politiken, oavsett om de har investerat sina känslor till höger eller vänster. Sådana personer gör alla de vanliga sakerna, de skriver artiklar, debatterar, syns och hörs, och erbjuder ofta en godtagbar imitation av en självständig intellektuell, utom på en punkt: de tänker inte. De är lojala. Varje gång de fördömer en orättvisa hörs det hur noga de är med att tiga om en mängd andra orättvisor för att deras politiska lojalitet kräver det. De är aldrig så bra på någonting som på denna lilla noggrannhet: dit är hela deras intellektuella kapacitet koncentrerad.
De ägnar sig inte åt kultur för dess egen skull, för att den säger något som aldrig går att översätta till politik, utan av ett annat skäl: för att de tror att kulturen kan förlösa deras politiska frustrationer. All bitterhet över att deras politiska riktning inte har fått så mycket makt och uppmärksamhet som de önskar sig tar de med sig till kulturen. De vill iscensätta sina förlorade politiska strider på kulturens fält, och den här gången ska de vinna, tänker de: de har redan tagit ut segern i förväg. Utifrån sett verkar ju kulturlivet kunna erbjuda den stora förlösning de föreställer sig; när den aldrig kommer blir de allt mer irriterade. Felet, tror de, måste vara att deras politiska riktning ännu inte dominerar kulturlivet. De måste få mer makt, så att de kan tvinga kulturen att sluta spjärna emot och äntligen skänka dem den tillfredsställelse de önskar sig. Här hittar man en förklaring till det märkliga förhållandet att högern och vänstern samtidigt känner sig som en undanträngd minoritet i det offentliga samtalet.
Jag önskar att sådana personer skulle göra en enda sak: att de helhjärtat gav sig in i politiken och lämnade kulturen ifred. Den kommer att klara sig utan dem.
För ett litet land som Sverige, där en enda politisk eller konstnärlig ideologi alltför lätt kan dominera ett decennium eller en hel generation, är det livsviktigt med självständigt tänkande konstnärer och intellektuella. När jag öppnar en tidning eller en bok vill jag inte läsa skribenter som tycker som jag, jag vill läsa personer som visar att man alltid kan se lite djupare och formulera sig lite bättre än jag trodde var möjligt. Sådana artiklar eller romaner kommer man aldrig att skriva om man i första hand vill vara lojal med en grupp eller en ideologi.
Till sist skulle jag vilja rädda Bengt Ohlsson från ett fruktansvärt misstag som just nu ligger och lurar på honom. Gå nu inte och bli konservativ, för konservatismen är bara ännu ett varumärke från samma förbannade varuhus där man två hyllor bort kan köpa sin palestinasjal (Made in China). Har man insett att man inte måste vara vänster är det ju lätt att tro att man ska vara höger. Då har man ännu inte nått fram till den verkliga insikten: som skribent ska du inte vara politisk. Du ska inte tillhöra någon gemenskap överhuvudtaget. Du ska vara ensam. Där börjar allt.
18 kommentarer
1 Jag, Hugh Grant | 16 januari 2012, 13:45
Ett mycket välkommet inlägg, tack för det.
Du får ursäkta om jag påbörjar ett cirkelresonemang, men av textens avslutning att döma så låter du själv som en god liberal/rawlsian. De (vi, eller i alla fall jag själv) vill ju gärna undvika att bli förväxlade med såväl höger- som vänsterspöken. Men jag vet å andra sidan inte något om kulturens innersta väsen heller. Eller jo, jag har ju läst Processen.
2 Den där kulturvänstern – vilka är det? | Karin Englund | 16 januari 2012, 14:38
[…] tillhöra någon gemenskap överhuvudtaget. Du ska vara ensam. Där börjar allt.” Skriver Håkan Lindgren i GP This entry was posted in Att tolka, Debatt and tagged Bengt O H Johansson, Bengt Ohlsson, […]
3 Dagens länkar 2012-01-16 « claesleo | 16 januari 2012, 16:03
[…] Du ska vara ensam (Ett inlägg i Bengt Ohlsson-debatten, publicerat i GP 14 jan 2012.) Av Håkan Lindgren Share this:TwitterFacebookLike this:GillaBli först att gilla denna post. […]
4 H. | 16 januari 2012, 17:45
Hugh Grant: Jag har inte läst Rawls.
5 Magnus | 16 januari 2012, 21:37
Att diskutera ”vänsterns hegemoni” med Bengt Ohlsons överlånga krönika som startpunkt känns ungefär lika motiverat som det för några år sedan var att göra det utifrån Erik Zsigas ”Popvänstern”. Och nej, jag tror inte heller att den debatten som politisk fråga hör hemma här på Low Life.
6 Helena | 17 januari 2012, 09:10
Jag vet inte om alla andra vet vilka som avses här – alltså vilka ”folk”, ”de” och ”sådana personer” är – men jag hade gärna sett några konkreta exempel. Du kommer med ganska grova anklagelser, men det blir svårt att relatera till dem när man inte vet vilka personer/texter/åsikter som avses. Hur kommer det sig att du inte nämner några namn? Vill du inte stöta dig med ”folk” eller är det av någon annan anledning?
7 Magnus | 17 januari 2012, 09:32
En annan orsak till att det blir så här stagnerad debatt är att Sverige idag är ett mycket avpolitiserat land. Den nya svenska medelklassen vänder ryggen åt politiken och åt den gemensamma arenan lika tydligt som den ryska, men utan att ha lika starka skäl. Och politiken kommuniceras i första hand av PR-firmor (vilket inkluderar de större tankesmedjorna); även när det inte uttalat är PR-gängen som skriver är det deras språk och deras sätt att berätta som regerar och, till stor del, styr debatten.
8 Magnus | 20 januari 2012, 07:15
En del av problemet finns väl i att när man idag tänker kring ett ensamt jag, ett sökande och medvetet subjekt, så glider det ofta snabbt över till ett *mig*, någon som ägnar sig åt att köpa och konsumera och har detta som ett oundgängligt medel att uttrycka sig, ibland till och med sitt främsta medel att projicera vem man nu är. Friheten att känna sig själv och andra, friheten att tänka och arbeta, att reflektera och skapa blir friheten att köpa eller ta för sig, och att köpa (eller ladda ner gratis) blir sedan nästan lika med att tillägna sig boken, filmen, stilen. Även om den som startar en vända i samtalet (låt oss säga Håkan) har ett tänkande och strävande subjekt i tankarna så blir det snart, litet längre fram i diskussionen, en individualitet som handlar om att köpa, att äga.
Den där dubbeltydigheten syns väl också i Benkes artikel (som f ö inte var särskilt bra) och i den diskussion den hakar på. Han talar om att han insåg att han inte ville höra till vänsterköret, de där som är nostalgiska kring slussen, Palme, Springsteen och röda fanor och så – men den nya saklighet, mysighet och ärlighet han tycker att han upptäckt bakas omedelbart in i en höger – eller en föregivet opolitisk, blank och oskuldsfull hygglighet – som är precis lika mycket livsstilsgrupp som han tänker sig att vänstern (mediavänstern?) är. Och alla inser ju att för att höra till den gruppen måste man också satsa minst ett par miljoner riksdaler och träna in de rätta nonchalanta tonfallen och de rätta ljusa ö-na och e-na.
9 Lars | 21 januari 2012, 01:28
”Du ska inte tillhöra någon gemenskap överhuvudtaget. Du ska vara ensam. Där börjar allt.” Det låter ju flott. Och förmodligen låter det allt flottare ju närmre man är sin gymnasietid och sin mest intensiva Bruno K. Öijer-period. Sen blir ju livet (vad man än tycker om det) en smula mer komplicerat.
10 Gabrielle Björnstrand | 21 januari 2012, 17:40
Nu har ju inte Håkan formulerat den här ensamheten som ett kategoriskt imperativ; utan den befinner sig i kontexten; skribenter, kultur, etc.
Finns inget gymnasialt i det.
Han avser inte att bli pelarhelgon på sin ”politik”. Hoppas jag.
11 Jelena | 24 januari 2012, 12:45
Man kan också uttrycka ”du ska vara ensam” som ”du ska tänka öppet och komma fram till dina egna slutsatser” eller ”du ska skildra världen som du ser den, inte enligt existerande modeller”. Är det också gymnasialt kanske?
12 H. | 29 januari 2012, 11:22
Ett långt försenat svar till Helena: det blir inga namn denna gång.
För övrigt hände något märkligt – den dagen jag lade ut det här inlägget steg besökssiffrorna till absurda nivåer: 920 besökare och över 3.200 sidvisningar. Vad nu det betyder.
13 Helena | 29 januari 2012, 12:50
Hehe, det var inte alls ett svar mina frågor …
14 H. | 29 januari 2012, 13:19
Nä!
15 Helena | 29 januari 2012, 19:08
Har du läst ”Sailor och Pekka” om varför och därför?
16 H. | 29 januari 2012, 21:55
Nä.
17 Helena | 30 januari 2012, 14:55
Pekka frågar Sailor varför hela tiden och får bara svaret ”därför” och det slutar med att de säger något i stil med:
– Därför är inget svar.
– Jo, det är ett svar, men ett dåligt svar.
18 H. | 30 januari 2012, 18:46
:o)
Kommentera