(Tidigare publicerad i DN Boklördag; något längre version här)

Det är utopiskt att vänta sig att muslimer skulle protestera mot stening, sade en av talarna under en Islamic awareness week på Simmons College utanför Boston. En av de muslimska studenterna i publiken höll inte med henne. ”Det är inte utopiskt”, svarade han. ”Det är vår skyldighet.” Episoden återges i Irshad Manjis bok Allah, liberty and love. Vi verkar aldrig få nog av att diskutera islam, så varför är vi så dåliga på att uppmärksamma dess dissidenter? Manji är en av dem, en kanadensisk muslim som vill reformera islam till en religion för moderna, självständigt tänkande individer.

Hennes gud är ”en skapare som tål den mänskliga skepticismens nålstick”, men ”inom islam har hotelser ersatt intellektet”, skriver hon, och tron har ersatts av dogmer. Hon vill se lite självkritik – och lite mer mod hos de muslimer som fruktar repressalier om de kritiserar avarter inom islam, liksom hos de icke-muslimer som är rädda att stämplas som främlingsfientliga om de gör samma sak.

Det hon vill göra kan låta orealistiskt i ett läge när ett stort amerikanskt förlag inte vågar ge ut en alternativ koranöversättning, men Manji kör över alla invändningar med vältalig entusiasm. Att bryta mot dogmer är inte bara nödvändigt, det är intellektuellt stimulerande. Och det gensvar hennes tankar har fått bland unga muslimer, såväl i Väst som i Mellanöstern, visar att hon inte är ensam. Allah, liberty and love är full av läsarbrev och möten. Överallt, i New York, på Al-Azhar-universitetet i Kairo och på Västbanken träffar hon ungdomar som berättar att de är tvungna att hålla inne med sin frustration över en religion som inskränker deras liv. Hennes förra bok, Det muslimska problemet, har kommit ut i ett tjugotal länder; på begäran från läsare där det vore omöjligt att ge ut den har hon dessutom lagt ut gratisöversättningar till bland annat arabiska, persiska och indonesiska (Indonesien är världens folkrikaste muslimska land) på sin sajt. Dessa översättningar har nu laddats ner två miljoner gånger.

Mikrobiografi: Irshad Manji leder ett civilkurageprojekt vid New York University, växte upp med en strängt troende mor och en misshandlande far, är öppet lesbisk, van vid hatbrev och dödshot. Hon har ingen teologisk skolning, kan man invända, men å andra sidan kunde den skolade ledaren för Islamiska jihad, som hon träffade i Gaza, inte hitta ett enda koranställe som rättfärdigar självmordsattacker, efter att först ha avfärdat hennes fråga med att sådana verser fanns ”överallt”. Som hon läser den innehåller Koranen fler verser som uppmanar till självständigt tänkande än till blind tro, men hon skyler inte över dess mindre toleranta verser, tvärtom påpekar hon gärna när andra sopar dem under mattan. Islams intellektuella guldålder under tidig medeltid är en förebild även för henne, men hon beskriver den utan att idyllisera: inskränkthet och orättvisor förekom även då.

I sin nya bok har hon hämtat inspiration från medborgarrättsrörelsen. Martin Luther King nämns betydligt oftare än Muhammed. Tillämpar man medborgarrättsrörelsens värderingar på islam kan sådant här hända: fyra kvinnor har i protest satt sig på männens sida i en moské i Washington. En polis tillkallas för att mota bort dem. Han är svart, och kvinnorna, som kan sin historia, frågar om han har glömt Rosa Parks. Var skulle han vara idag utan henne? Parks, som arresterades när hon vägrade överlämna sin plats på bussen åt en vit man i 50-talets segregerade Alabama, blev en av medborgarrättsrörelsens hjältar.

Manji riktar inte sin kritik mot extremisterna, utan mot den majoritet av ”moderata muslimer” som undviker allt som kan reta upp extremisterna och därmed bevarar deras makt. Lika kritisk är hon mot välmenande västländer som förväxlar respekt inför någons tro med undfallenhet inför maktmissbruk. Bland hennes många exempel finns en misshandlad kvinna som flyttade från Danmark tillbaka till Turkiet. Danska myndigheter uppför sig som om hustrumisshandel var en del av min kultur, fnös hon.

Manji vill se en islam som anpassar sig till ett sekulärt samhälle på samma sätt som kristendomen har gjort, eftersom det bara är i ett sekulärt samhälle som ”en mångfald av religiösa övertygelser kan blomstra”. Det låter sympatiskt, men även som icke-troende kunde man önska sig lite mer konkretion än titelns försäkran om att Allah är kompatibel med frihet och kärlek. Vad tilltalar henne med islam jämfört med andra religioner?

Vad som kommer att återstå av religionen efter hennes storstädning säger hon däremot inte mycket om. På vilket sätt kommer en reformerad islam att skilja sig från en likaledes reformerad och tämjd kristendom?

Fortsätter man det här tankespåret upptäcker man att hennes bok handlar mycket lite om religion. Istället handlar den om samvete, integritet, civilkurage och individuella rättigheter kontra tradition, fördomar och hot. Det är inget fel – bokens styrka ligger just i att Manji skriver för att engagera en bred publik, troende eller ej.

När jag läste Ayaan Hirsi Alis islamkritiska Nomad var min största invändning att den förtryckande uppväxt hon beskrev hade så lite med religion att göra. Det hon i själva verket beskrev var en hårt tilltrasslad knut av traditioner, könsroller, hedersbegrepp och familjerelationer, där religionen bara är en av komponenterna (även om den ofta användes för att legitimera alltihop – i sina religioner dyrkar människan sällan något större än sig själv och sina traditioner).

Irshad Manjis lösning är att skilja religionen från traditionerna. Människoskapade traditioner kan aldrig vara heliga, skriver hon. Det är fundamentalisterna, enligt henne, som upphöjer förtryckande och inte sällan förislamiska traditioner till religion. Men var drar man gränsen mellan religion och tradition? Här gör hon det lite väl enkelt för sig: allt hon ogillar är tradition.

Så länge man delar hennes uppfattning att individuella rättigheter går före kollektiva identiteter faller allt på plats. Men om man inte gör det? Manji säger ingenting om varför vissa ungdomar, födda i Väst, lockas av en strängare religiös identitet än deras invandrade föräldrar hade. Trots dessa invändningar hoppas jag att den integritet och det civilkurage hon inspirerar till kommer att nå långt utanför islam.