– Det finns ett helt annat intresse för tysk litteratur nu än för tolv år sedan, när Bokmässan senast hade tyskspråkig litteratur som tema, säger kritikern Jens Christian Brandt när jag träffar honom efter ett av mässans många seminarier om tyska författare.

Han har länge varit missnöjd med det svenska ointresset för tysk litteratur. Förlag och kultursidor har varit okunniga och likgiltiga, medan tyskarna översätter långt fler böcker av oss än vi av dem (2009 var siffrorna 205 titlar från svenska till tyska mot 60 från tyska till svenska).

Men så ser det inte längre ut. Sedan några år tillbaka finns det ett sug kring tysk litteratur; det har kommit en liten våg av översättningar från tyska, och inget tyder på att den kommer att mattas av. Man skulle kunna säga att det litterära utbytet har vänt till Sveriges fördel: vi exporterar pallvis av medelmåttiga deckare och i utbyte får vi författare som Juli Zeh och Herta Müller.

Det lustiga är att ingen jag träffar under fyra dagar på mässan verkar veta varför. Kanske är det helt enkelt det tyska sverigeintresset som till sist har fått en motsvarande reaktion att uppstå hos oss? På ett seminarium om litteraturutbytet mellan Sverige och de tyskspråkiga länderna har varken Brandt eller Kristina Maidt-Zinke, svensktalande kritiker vid Süddeutsche Zeitung, något säkert svar på frågan om varför den tyska litteraturen växer i Sverige just nu. Deras bästa gissning är att det har att göra med svenskarnas nyväckta intresse för Berlin.

– Ungdomen dras till Berlin och då vill man förr eller senare också läsa de här författarna, sade Brandt.

Årets Bokmässa, den 27:e i ordningen, blåstes in av det tyska jazzbandet Matthias Schriefl Trio. Medan de vandrar in spelar de Duke Ellingtons ”Caravan” på trumpet, tamburin och bastuba. Killen med tamburinen klättrar upp på scenen och spelar lite slagverk på talarstolen – en uppvisning i väluppfostrad busighet. Och mannen med bastuban är givetvis tjock, med ett skäggigt, gemytligt lederhosenansikte, som om han ville försäkra svenskarna att de åtminstone får behålla några av sina gamla kära fördomar trots detta inflöde av ny, annorlunda tysk litteratur.

Sedan är det lyckligtvis slut på gemytet, för de har bett Herta Müller att hålla invigningstalet. Hon levererar ett kärvt tal, fritt från falsk högtidlighet, och lika fritt från de vanliga fraser som kan förväntas vid ett sådant här tillfälle, om att vi ska samlas och ha det trevligt tillsammans runt litteraturen och sådär.

Hon kommer genast in på diktatorerna, inte de tryggt förflutna utan de aktuella: Lukasjenka, Khadaffi, Assad, Kim Jong Il och Mubarak, som på ett foto bar en kritstrecksrandig kostym med sitt eget namn invävt i ränderna. ”Sitt tusenfaldiga namn från halsen och ner till skorna bär bara en dvärg med storhetsvansinne”, kommenterar Müller. Till skillnad från så många andra som tycker om att tala om för oss att diktatur är fel lyckas hon alltid hitta detaljer som gör att förtrycket och grymheten blir kännbara på nytt. Hon berättar om Margot Honecker, änka efter den östtyske diktatorn, som nu lever i exil i Chile. Margot Honecker bar ansvaret för en mindre känd del av DDR-diktaturen: tvångsadoptioner av barn vars föräldrar satt i fängelse som statsfiender. Ännu tjugo år efter sin regims undergång har hon inte visat någon ånger, konstaterar Müller, tvärtom höjde hon stolt knytnäven när hon nyligen besökte bröderna Castro på Kuba för att hylla revolutionen.

Varför tar inte diktatorernas barn avstånd från sina föräldrars gärningar, frågar Herta Müller. Var finns deras naturliga motvilja mot att bli som sina föräldrar? Hon svarar själv: hos diktatorsbarnen saknas det självständiga tänkandet – och den ”obekväma ensamhet” som är det egna tänkandets förutsättning. De har alla fått samma uppfostran: en blandning av ”utvaldhet och ömsint hjärntvätt”.

När vi hör henne säga det bör vi inte låta det stanna vid att hennes ord bara handlar om Kim Jong Un. Hur mycket obekväm ensamhet finns det utrymme för hos oss – gör vi inte snarare vårt bästa för att fly från den? Och vilka blir konsekvenserna om den saknas? Nuförtiden verkar folk ha blivit så osjälvständiga att ingen skulle komma på tanken att man kan tänka kritiskt om inte skolan hade gett dem en kurs i kritiskt tänkande. Sedan tänker de alla kritiskt – på samma sätt.

Müller har också en sällsynt förmåga att hitta konkreta exempel på hur livet under diktaturen deformerar tankar och minnen, ibland med retroaktiv verkan. I den bondby där hon växte upp fanns en blomma som på byns dialekt kallades Ochsenauge, oxöga, ett ord hon tyckte om för att det så precist beskrev blommans utseende (på svenska kallar vi den zinnia). Det där förändrades när en vän som suttit i fängelse i Rumänien berättade vad de brukade få att äta: en tunn soppa där ett par oxögon simmade omkring. Sedan dess kan Herta Müller inte tänka på blomman utan att bli påmind om fängelsesoppan. Denna dubbelhet, som inga minnen är skyddade mot, är typisk för vad diktaturen gör med människan, säger hon, och jag skulle vilja citera ett stycke ur talet.

Med en rad ting släpar vi med oss dubbla föreställningar: för det första det som tingen i sig står för. Och för det andra det som de blir, det som skräcken påtvingar oss när vi betraktar dem. Och detta andra är skadegörelse, förorsakad av en rädsla som stannar kvar i huvudet. Man hamnar med sitt huvud i ett läge mellan normal och störd: å ena sidan betraktar man tingen även fortsättningsvis noggrant och verkligt, å andra sidan lägger sig den skadade bilden ovanpå. Iakttagelsen dras mot min egen vilja mot den falska magneten. Ett masochistiskt irrande, men impulserna kommer utifrån. Och det reagerar självständigt som en klocka, även om själva skräcken ligger långt tillbaka i tiden.

Ty jag vet att det fortfarande fanns dagar då jag inte kunde ringa in skräcken. Jag drevs då av en tyngdlöshet utan riktning. Ledan slog över i eufori. Dessa dagar var farliga, eftersom jag inte längre tog den annalkande risken på allvar. På min inre kompass darrade nålen som i storm. Jag lockades bort från mig själv – till och med tanken på självmord var lockande och skön. I detta tillstånd hände dock alltid någon liten bagatell som förde mig tillbaka till mig själv. Och då befann jag mig åter i det vanliga – en jämntjock sorgsenhet.

(Översättning: Karin Löfdahl)

Medan jag fortfarande smälter dessa rader har hon avslutat sitt tal och står redan och ler mot fotograferna bredvid Bokmässans VD Anna Falck. Bakom dem regnar det gnistor från mässans sprakande logga: tillsammans med de tre ambassadörerna från Tyskland, Österrike och Schweiz har de lagt händerna på en detonator och bränt av ett fyrverkeri i form av texten ”Bok och bibliotek”. Litteraturfesten kan börja; härinne lär ingen få ett oxöga i sin soppa.

*

Och har man sett, gamle Karl Kraus har blivit officiell. Den österrikiska ambassadören Dr. Ulrike Tilly citerade honom i sitt tal; som österrikisk ambassadör kan inte göra annorlunda, sade hon. I min översättning: ”För att bli bildad bör en författare leva mer än han läser. För att roa sig bör han skriva mer än han läser.”

*

Herta Müller är aktuell med två nya böcker. Essäsamlingen Hunger och siden har just utkommit på förlaget Tranan (översättning Bodil Zalesky), och Wahlström & Widstrand ger ut en nyöversättning av hennes debutbok, novellsamlingen Flackland (översättning Susanne Widén). Den tidigare översättningen baserades på den censurerade version av boken som utkom i Rumänien; först nu kan vi läsa de noveller och stycken som varit strukna. Censuren var så känslig för riskabla åsikter att de krävde att hon skulle ersätta ”Ryssland” med ”ett avlägset, främmande land”, berättar hon. Att hon påpekade att Ryssland och Rumänien faktiskt var grannar hjälpte inte.

(Tidigare publicerad i Tidningen Kulturen)