När det verkligen tänder till är få saker lika spännande som grafisk design. För några veckor sedan hade studenterna på Berghs och Konstfack sina vårutställningar i Stockholm, och jag gick dit med viss förväntan. Ett besök på en sådan utställning ska vara som en osäker tjuvtitt in i framtiden: man kan få en aning om den grafiska värld vi snart kommer att få se i annonser, bokformgivning och typsnitt. Att döma av vad jag såg kommer vi tyvärr att känna igen oss alltför väl de närmaste åren.

Redan i dörren på Berghs möts man av en gammal bekant, skrivmaskinstypsnittet Courier, som proklamerar ”If everything you do works, you’re not trying hard enough.” Ett bra, krävande råd, men studenterna ser inte ut att ha följt det. Allting fungerar; det vill säga om man med ”fungerar” menar att det är svårt att skilja elevarbetena från den oinspirerade formgivning som tapetserar världen utanför skolan.

Där står Akzidenz Grotesk, ett typsnitt man mött alltför ofta de senaste åren, och presenterar en ny grafisk profil för Operan, med lite hjälp från OCR B. [Rättelse: ska vara OCR F – se läsarkommentar.] Den ser ut som om den kunde ha gjorts av ett proffs för tio år sedan – så trist att man önskar att en designstudent skulle ta tag i den och säga: Det där kan jag göra bättre! Bredvid dem stramar Futura upp sig på en genomskinlig flaska och försöker se fräsch ut. Man vill bara säga: Jaha, men intog du inte exakt samma pose på den första Absolutflaskan? Du vet, den som Gunnar Broman designade 1979.

Gotham, typsnittet som för något år sedan tackade ja till så många jobb att det riskerade att bli fullständigt sönderanvänt, hittar jag bara på ett enda elevprojekt på Konstfack. Det ser fortfarande bra ut. Helvetica kryllar det däremot av – designvärldens motsvarighet till den outrotliga maskrosen. Flygbesprutar man mot Helvetica är det ändå tillbaka nästa säsong.

”When in doubt, use Caslon”, säger brittiska typografer. Det gör Daniel Hasketts pocketboksförlag Bonobo Press, som ställer ut på Konstfack. Tänk Penguin med ett apansikte i ovalen istället för en pingvin. Välgjort, men varför härma den allra stelaste perioden av 1960-talet?

Orealistiska projekt är roligare än studenter som gör sig alltför anställningsbara. På Konstfack visar Nina Bačun och Anders Mellbratt upp Man-machine affairs, en kontaktförmedling som vill förbättra relationerna mellan människor – teknofiler och tekno-xenofober – och datorer. Idén befinner sig några år in i framtiden, men den grafiska profilen är så retro att den påminner om 1970-talets DDR med en modern twist. Gröngrått papper, skrivmaskinstext, stämpeldyna, rapporter med svartvita foton.

Kina är som bekant på väg att bli en ekonomisk stormakt – innebär det att vi kommer att se allt mer grafisk design som bygger på kinesisk kitsch istället för amerikansk? Andrejs Ljunggren (Konstfack) har byggt ett typsnitt av hopklippta delar från antikva och kinesiska tecken. Idén är intressantare än resultatet. Det är gjort utan större känsla för de kinesiska eller de västerländska tecknens karaktär, men det skulle kunna utvecklas.

Och sedan är det dags att släppa den spydiga tonen och återvända till Berghs, för där hittade jag faktiskt något bra. Anna Maria Liljestrand (Eslöv) och Lina Amare (Jönköping) har gjort ett eget fonetiskt typsnitt, baserat på Univers, med specialtecken för fyra svenska dialekter. I samarbete med Institutet för språk och folkminnen har de utformat fonetiska tecken för dialekterna i Malmö, Göteborg, Stockholm och Umeå: ”en personlig tolkning som bottnar i research, allmän uppfattning och en lagom dos magkänsla”, skriver de. Diakritiska och fonetiska specialtecken gör mig av någon anledning alltid road och intresserad. Deras svenska dialekttecken ser helt solida ut, och jag blir imponerad när de berättar att projektet bara har tagit dem åtta veckor.

(Tidigare publicerad i UNT)