Jag recenserar Georg Kleins essäsamling Jag återvänder aldrig i gårdagens UNT.

Få författare kan förena enkelhet med nyansering på samma sätt som Klein. Falsk nyansering fungerar som ett slags relativism: den suddar ut alla distinktioner och gör det svårare att se någonting alls. Georg Klein får läsaren att på samma gång se världen tydligare och mer sammansatt. Hans essäer är skrivna i ett sällsynt tonläge som inte gör läsaren stressad eller uppgiven – trots att världen framstår som än mer konfliktfylld och oöverskådlig när man läst honom – utan snarare upprymd och inspirerad. Bokens slutackord är en blandning av djup pessimism och en lika djupt rotad vilja att inte ge upp.