Redan i titeln gör hon det. Sheila Heti går rakt på det ämne som jag just har tänkt att skönlitteratur på ett eller annat sätt alltid handlar om. Hennes roman heter How should a person be? Det är en fråga som får läshungriga sugkoppar att växa ut på fingertopparna, och med den sortens bläckfiskfingrar plockar jag upp den amerikanska litteraturtidskriften n+1 (nr 10, hösten 2010), som publicerat ett utdrag ur romanen. Hur ska man vara människa, frågar sig bokens huvudperson. ”Hur kan man säga Jag skulle hellre vara ansvarsfull som Misha än ansvarslös som Margaux. Ansvarsfullhet ser så bra ut på Misha och ansvarslöshet ser så bra ut på Margaux.” Hon fortsätter: ”Jag vet att personlighet bara är något som media har hittat på. (…) Jag vet att inuti kroppen finns det inget annat än temperatur.”

Kanske är min förtjusning i Hetis formuleringar av det där tillfälliga slaget, som lika snabbt går över, men även om den skulle göra det tror jag att förtjusningen för tidskriften n+1 kommer att hålla i sig. Samma nummer innehåller framförallt en ledare som är en lysande, grundlig uppgörelse med föraktet mot kulturelitismen: ”Finns det något begrepp som fullständigt har dominerat och deformerat samhällsdebatten den senaste generationen mer än den så kallade elitismen?” Det är en text som är lika nödvändig i Sverige som i USA. Läs ”Revolt of the elites” på nplusonemag.com. Nummer 11, som just kommit ut, handlar bland annat om upproret i Egypten.

n+1 grundades i New York 2004 av en grupp unga intellektuella som gör den tidskrift de själva helst skulle vilja läsa, om litteratur och samhällsfrågor. I sina recensioner tar de sig an The wire med samma självklarhet som de sågar Hardts och Negris (författarna till Imperiet och Multituden) senaste verk. Men viktigare än den här blandningen av akademiskt och populärkulturellt är att de, oavsett om de skriver om TV-serier eller bilindustrins oljeberoende, inte stannar vid de välbekanta förenklingarna (TV-serien är den nya romanen!) utan är nyanserade och pålästa.

Redaktörerna skriver en stor del av materialet själva, osignerat, och de har hittat en nivå av raljant beläsenhet som räddar texterna från torrhet och får dem att glittra en aning: ”Lévi-Strauss kunde ägna längre tid åt att beskriva en solnedgång i Tristes tropiques än det tar för en sol att gå ned.”

De idéer de sympatiserar med använder de inte som accessoarer för att pryda sig själva, de litar på dem så mycket att de inte behandlar dem som om de var gjorda av glas. I en artikel om ”theory”, som väl bäst översätts med ”postmodernism” (”Death is not the end”; n+1 nummer 2), skriver de: ”Det underlättade att de teoretiska koncepten var så komplicerade att bara en nittonåring kunde förstå dem.” Samtidigt försvarar de Lyotard & Co genom att jämföra dem med hur skönlitteraturen lyckats beskriva världen efter 1960. Att ”theory” vinner över ”literature” i den jämförelsen får man förlåta dem. n+1 är ändå, som författaren Mary Karr sagt, ”the best goddamn literary magazine in America”.

(publicerad i DN Boklördag 21 maj 2011)