Den 9 mars framträdde Juli Zeh på Kulturhuset i Stockholm. I Hörsalen, som rymmer 450 personer, är det fullsatt. Det är säkert inte verklighetens folk som fyller stolsraderna. Förmodligen rör det sig om något slags hägring. Jag funderar på göra som Dupontarna i öknen och sparka lite på dem för att se vad som händer, men just då kommer Juli Zeh in på scenen tillsammans med sin svenske förläggare Svante Weyler och en tolk. Hon övertygar mig: hon är definitivt verklig.

Här följer några anteckningar från hennes samtal med Svante Weyler (med reservation för att jag kan ha missuppfattat något, och för att jag inte alltid har hunnit med att anteckna och efteråt har försökt rekonstruera vad de sade ur minnet).

– Vad är det som är så märkvärdigt med juridik?

– Det som fascinerar mig med juridik är att det inte handlar om moral. Under studierna försöker professorerna avvänja oss från alla moralkänslor, och trots det kommer man vid slutet fram till att utan moral kan det inte finnas någon rätt. Det återkommer jag till i mina böcker.

– Att studera juridik i Tyskland, dessutom, tysk juridik som är så hårt.

– Det är ett trick. Bakom fasaden av boot camp och drill finns en oas, den sista oasen av universitetsfrihet. Juristerna är fortfarande så gammalmodiga att de behandlar studenterna som myndiga medborgare, så därför finns det ingen närvaroplikt. Och därför trivdes jag bra där.

– Du valde att specialisera dig på internationell rätt.

– Folkrätten är det mest exotiska av alla juridiska områden. Det finns ingen auktoritet i folkrätten, det är ett anarkistiskt system. I folkrätten kan man iaktta hur ett rättssystem växer fram, jag studerade det med ett närmast botaniskt intresse.

•

Jag tillhör de författare som aldrig gör research. Av lättja och trots – jag vill hellre använda min fantasi. Problemet när man inte gör research är att man måste hämta allt ur sina egna livserfarenheter, och jag lever väldigt lite och skriver väldigt mycket.

•

– Är inte litteraturen en plats för den moral som juridiken jagar bort?

– I Tyskland har kritikerna länge kallat mig moralist, och det tog tid innan jag förstod att det var ett skällsord. För folk är ”moral” lika med det uppfostrande pekfingret. Men man måste ha en hållning till världen. Det är också den centrala substansen i litteraturen. Jag tror däremot inte att litteraturen har till uppgift att vara en moralisk instans, inte på ett uppfostrande sätt, jag ser den snarare som en rättssal där en förhandling pågår.

•

Om Leklust: Jag tror det fanns ett missförstånd kring boken. Många trodde att det var en bok om ungdomsvåld. I Tyskland är det ett älskat tema – ungdomar på glid, som blir brottsliga, vi får inte nog av sådant. Många läsare tyckte att den var högst aktuell när den kom, men den är det gammalmodigaste man kan skriva. Den handlar inte om ungdomar, eller om skolan. Den handlar om en människotyp, inte om uppväxt utan om en människotyp som är färdigutbildad. För mig var den en sorts experiment: jag följde debatten om samhällets värdeförlust med stort intresse. Jag frågade mig: kan människan verkligen förlora sina värden? Vad får vi kvar i så fall? Skulle vi ens kunna resa oss på morgonen, skulle vi kunna handla om vi verkligen hade förlorat dem? Så då skapade jag de här båda eleverna som sade att de var turbonihilister. Deras lärare och deras föräldrar har försummat att förmedla några värderingar till dem. Vad gör de då? Mitt svar blev: de spelar. De beräknar fram sina beslut spelteoretiskt.

•

– Du har skrivit en bok som är som en roadmovie, Örn och ängel, en deckare, en science fiction-roman. Har du bestämt dig för att skriva varje bok i en ny genre?

– Ja, och när jag har betat av alla genrer som finns, då är jag klar! När jag skrev Leklust var det en så kaotisk arbetsprocess, så inför nästa bok ville jag disciplinera mig, skriva en deckare, skriva arkitektoniskt.

•

Om Corpus delicti: Kramer är en gestalt som går igen i alla mina böcker. I Leklust är han Alef. Han är en person som har fullständigt rätt. Han förkroppsligar fullständigt min föreställning om manlig erotik, vilket inte talar särskilt väl för mig! De här personerna är så karismatiska, de är sådana demagoger att de så att säga redan har kroppsligt rätt så fort de kliver in i rummet. Jag har medvetet gjort Kramer tilll en företrädare för motsatsen till mina egna idéer. Jag ville pröva mig själv när jag skrev boken, jag ville kämpa mot den starkaste fienden, med de bästa argumenten. Heinrich Kramer är dessutom också en historisk person, en mycket känd tysk inkvisitor, som skrev en bok om hur man genomför häxprocesser [Malleus maleficarum, Häxhammaren]. För mig är det helt klart att hans motsvarighet idag är en journalist. I Corpus delicti förekommer det för övrigt inga politiker, men det finns journalister.

•

– Det finns saker du hindrar dig själv från att säga i media, har du sagt.

– Ja, i Tyskland är nazismen fortfarande ett hett ämne. Vi får inte göra några historiska paralleller, man kan inte säga att Corpus delicti är fascism – jag kan säga det här, men inte i Tyskland – eller att Guantánamo är ett koncentrationsläger. Men man kan inte utveckla ett omdöme om man inte får göra jämförelser, människan är helt enkelt skapad på det sättet.