Man blir naturligtvis inte en sämre skribent för att man testar ett dygn i Big Brother-huset: om man är en bra eller dålig skribent beror helt på vad man skriver när man klivit upp ur jacuzzin. När det gäller kultursidesartiklar kan jag ibland vara en obotlig optimist: trots att Big Brother är inne på sjunde säsongen är det väl inte omöjligt att det går att pressa någon insiktsfull droppe ur den gamla citronen. Kunde Roland Barthes skriva intelligent och underhållande om materialet plast eller om Citroëns nya bilmodell är det få ämnen som är uteslutna på förhand.
Barthes kunde peta sönder samtida myter med samma lättjefulla sidoblick som när ett uttråkat barn petar isär en leksak – inte alltid för att komma sanningen närmare, utan bara för att det är intressantare att göra något annat med leksaken än man förväntas göra. Det gäng kulturskribenter som tackade ja till att prova Big Brother gjorde tvärtom (jag har läst fyra: Isabelle Ståhl på Newsmill, Åsa Linderborg i Aftonbladet, Jens Liljestrand i Sydsvenskan, bäst lyckades Elin Grelsson i GP).
De reproducerade samma myter som programmen och dess deltagare vill att vi ska köpa. Myter som går ut på att allt som stör programmets koncept är falskhet och snobberi, ett uttryck för förakt mot ”verklighetens folk” (vart tog skribenternas väderkorn för populism vägen?). Linderborg: ”Du kan inte spela ett spel, fejka en fasad hur länge som helst.”
Alla slags uppträdanden som höjer tittarsiffrorna – och som ger bra löpsedlar dagen efter – är däremot verklighet. För att dokusåpavärlden ska fungera krävs det att publiken har svalt en mängd tysta antaganden om den upphöjelse som TV förväntas kunna ge deltagarna och den förnedring vi förväntas vilja uthärda för att få den. Det är underförstått att det ska göra ont att få … Ja, vad det nu är man får.
”Jag tycker att det ska finnas plats för kulturskribenter som inte bara har en stelnad image, som inte slipar bort sin personlighet”, skrev Ståhl. Men slipar bort sin personlighet är just vad de gör: deras artiklar är märkligt passiva och subjektslösa på avgörande punkter. De skriver som om de, vid behov, kunde stänga av delar av sin personlighet – integriteten och ansvaret. Det kan säkert vara praktiskt vid fler tillfällen. Frågan är vem som kommer att tacka dem för det. Underklassen?
De tycker att det är stort att de vägrar ställa upp på en lek som går ut på att ge andra deltagare elchocker. Åsa Linderborgs uppmaning ”Tänk Tahrirtorget!” är underbar satir, av den oavsiktliga sorten. Isabelle Ståhl är nästan lika underbar. Då ”kände jag vilket privilegium det var att vi kunde säga nej”, skriver hon.
Åsa Linderborg säger att hon är ”intresserad av frågor som rör klass och social stigmatisering”. Endemol, den miljardkoncern som utvecklat Big Brother, skulle kunna säga samma sak från sitt håll. Hur är det med hennes intresse för den underklass som inte lika lydigt spelar den roll som förväntas av den – som studerar, till exempel?
De inbjudna skribenternas försök att anlägga något slags kritisk vinkel på programmet eller på opinionen om programmet påminner mest om någon som snällt färglägger innanför linjerna. Hur kul hade det inte kunnat bli om de istället hade behandlat Big Brother som en leksak man kan bända sönder för att få se något oväntat?
Isabelle Ståhl försvarar sig med att prata om finjournalister som är rädda för verkligheten. Det är ett tonfall som går igen i fler av artiklarna: de skriver som om de i förväg försvarar sig mot en kritik de anar ska komma, men de grundar inte sitt försvar på argument, utan på att de känner sig personligen kränkta. Varför då? Deras oreflekterade kränkthet är just en sådan leksak man borde börja bända i.
En annan är deras underliga förhållande till de människor de kallar ”trash” – det vill säga de som är med i dokusåporna. De talar om dem i ett tonfall som på samma gång är irriterat och beskyddande, solidariskt och nedlåtande. Vad skulle man få se om man bände upp denna knut av motstridiga känslor? Jag tror att skribenternas besvärade tonfall beror på att flera oförenliga statuskrav krockar med varandra inom dem. Längtan att fyllas av den status programmet kan ge krockar med avunden på den status det ger att ta avstånd från det, och oron för att förlora status om man framstår som en moralist som ser ner på dem som befinner sig under en i mediehierarkin. Denna inre konflikt är dock inte så svår som den kan verka: den upplöses när man inser att det finns något viktigare än status.
(Publicerad i UNT den 3 mars 2011)
14 kommentarer
1 Gabrielle Björnstrand | 3 mars 2011, 22:47
Svårt att tänka sig Karl Wennberg, Agneta Pleijel, Mikael van Reis och andra fd kulturredaktörer med lock och pock dras in i Stora Brorsligan. Times change, and we with them. Inte alltid till det bättre, ju.
Big Brother låter som en maffia, och att ett litet lamm som Anton Glanzelius är satt att försvara kalabaliken, stämmer fint med den postmoderna rollfördelningen: De Stora Bröderna med omoraliska vanor (pengar, sex, droger, prostitution, tvättade pengar , slavkontrakt, svartjobb, hedgefonder) representeras utåt av en välkammad räknenisse i kritrandigt och med oskuld i blick.
2 Magnus | 4 mars 2011, 00:41
”Trashet”, storstads- och förortskids, nattklubbande singlar, modeller, studenter och andra presumtiva dokusåpister, dom som vill in och upp bildar den kanske tyngsta målgruppen för många svenska tidningar idag. Det är de som faktiskt köper dem – särskilt kvällsttidningar och alster som Plaza, Elle, Slitz, Cosmopolitan – och deras vidhängande bilagor, dvd:s etc. Och en annan tung mpålgrupp är de som aldrig skulle ställa upp i en dokusåpa, men som kittlas av att läsa om dem.
Där har du förmodligen en viktig rot till ambivalensen, kärleksföraktet: kulturproffsen på tidningar och tv-kanaler må mellan skål och vägg betrakta dokusåpafolket med förfäran eller road häpnad men de kan inte gärna skälla ut sin tyngsta betalande publik i spalterna eller fnysa åt dem i rutan. Där måste de istället förösöka vinna deras bevågenhet. På Vennbergs eller Strömstedts tid var det inte storstädernas 20-pringar som var avgörande för tidningarnas ekonomi, det var inte heller lika accepterat att skylta med sin obildning som om man blev förnäm av den. Alltså få vi det där typiska smajliga, osäkert ironiska tonfallet.
3 Gabrielle Björnstrand | 4 mars 2011, 01:16
Vad bra, Magnus, att du stavade Vennberg rätt, när inte jag gjorde det.
Och det andra, medias sociopolitiska anpassning har du väl rätt i. Ändå tror jag att varje kultur-eller annan redaktör fortfarande har sin fria vilja, om de vill det. Mer cynisk än så är jag inte.
4 Magnus | 4 mars 2011, 09:01
”Jag blir kränkt av den där typen av argument, och jag tillhör/representerar en grupp som går i främsta ledet för det som är nytt/befriande/spännande/coolt, så denna grupp eller det som sägs å dess vägnar får inte kritiseras på något tydligt sätt” är verkligen position nummer ett i media idag. Bekvämt eftersom det i tillspetsade lägen får den som säger så att framstå som en förföljd Rushdie (alla hatar mig och försöker tysta ner dem jag talar för!) och eftersom varje enskild debatt har blivit så utspridd (alla skriver i sin hemtidning eller på sin blogg) att det går bra att köra fram vilka frihandsteckningar som helst av vad andra har sagt, ignorera de fakta och de analyser de åberopar och sen utropa sig till segrare.
5 H. | 5 mars 2011, 10:59
Nu börjar det likna nåt!
6 Magnus | 5 mars 2011, 11:47
”Först måste det bli urdåligt innan det kan vända uppåt”. Visst, vi är fler och fler som inser vilket träsk dagstidningar och tv kört ner sig i de senaste tio åren, hur bristen på ambition eller vision samt den där j-a fryntligheten håller på att strypa det offentliga samtalet,. förvandla det till en enda moddig blandiong av hejaklack och mingelparty – men det syns in te direkt till några tecken på att tidningsmediet hållr på att pånyttfödas. Och något svenskt Huffington Post eller någon bra webburen svensk kulturportal med resurser och ambition, på nätet, syns ju inte till ännu.
Jag sade upp prenumerationen på Sydsvenskan förra året, en tidning jag har vuxit upp med och alltid räknat som en kvalitetstidning, under 80-90-talen ofta i niivå med DN. Men jag insåg att jag inte längre ska betala tusen kronor i kvartalet för en tidning som varken känns angelägen på annons- elöer nyhetssidan längre. Kultursidan, en gång troligen den bästa i Sydsverige, publicerar numera mest hajpartiklar om Möllevången och inställsamma texter om Facebook, dj-ing, melodifestival, gaykamp (mera positionering och ”ni måste hålla med mig för vi har varit förföljda så länge” än genomtänkta argument) och glamorösa tv-serier plus en massa spellistor och överkråmande krönikor. En stor del av skribentstallet är uppenbart nischat mot bestämda målgrupper i Malmö, och bevakningen av ny och framför allt utländsk (speciellt icke.engelsk) litteratur är nerdragen till ett minimum. Till råga på allt har man en kulturchef – Rakel Chukri – som nog skulle kunna uträtta stordåd om hon hade utrymmet och pengarna men som tycks sitta fast under ett betongblock av interna lojaliteter och överrockar – så fort det hönder något är det Per Svensson som skriver och han är, om än välfiormulerad, inte en man som överraskar, analyserar eller tänder passionerade diskussioner. Tidningen känns helt enkelt för trött och irrelevant, tet öde den delar med många i sin klass här i landet.
7 Magnus | 5 mars 2011, 15:45
Det föregående var naturligtvis en spontan exkurs, men just oviljan till problemdriven diskussion och verkliga utblickar på kultursidorna – ofta parat med en brist på grävande, utforskande journalistik på nyhetsfronten – är lika irriterande för mig som för er andra. Allt ska vara småtrevligt, fryntligt och litet kokett jamande. Till och med när rasism och främlingsfientlighet tas upp på kultursidan görs det ur vinkeln att det ska kännas skönt att vara smartare och klurigare än Jimmie Åkesson eller Jean-Marie Le Pen (vilken utmaning!), inte att rasism är ovärdigt en demokrati och att den utgör ett samhällsont som ska bekämpas principiellt.
8 Magnus | 6 mars 2011, 10:55
Diskuterade ett par andra fasetter av samma ämne här: http://farmorgun.blogspot.com/2011/03/vi-maste-visa-mod-och-ova-upp.html (blogginlägget anknyter till debatten mellan Paul Frigyes och Anders Mildner i Expressen, där du ju också gjort ett inlägg i helgen, Håkan).
Jag ber inte om ursäkt för de oborstade orden om Mildner; jag är verkligen urtrött på den killen och hans naiva predikningar om att den debatt och journalistik som utspelas i molnen med halvanonyma deltagare och upplösta gränser mellan skeende, referat och rundsnack kommer att kunna ersätta traditionella debattformer. Eller fungera utan att ständigt låna bränsle från ”gammelmedia”.
9 H. | 6 mars 2011, 11:38
Har läst Farmor. Mildners DDR-liknelse hade väl varit fräsch för 10-15 år sedan.
På tal om vad journalistik (också) behöver vara skulle jag vilja påminna om den här artikeln av Guardians chefred. Alan Rusbridger. Den handlar om hur Tesco stämde Guardian för felaktiga påståenden, men genom den får man syn på det enorma arbete som krävs för att nysta upp ett modernt storföretags komplexa bolagsstruktur för att kanske, kanske inte, hitta en skandal eller ett skattefusk att rapportera om. Och risken om man missuppfattar något: företaget har tid och resurser att stämma skiten ur tidningen. Som bloggare kan jag givetvis göra samma sak som Guardian på min fritid med vänster hand.
http://www.nybooks.com/articles/archives/2009/jan/15/a-chill-on-the-guardian/
10 H. | 6 mars 2011, 11:58
Den här artikeln i Axess – om den tid och de resurser reportagearbete ibland kräver och vad resultatet blir om tidningarna istället återpublicerar byråmaterial – tillför också mer än liknelsen ’den som inte håller med mig är en rädd DDR-kommunist som inte förstått att muren fallit’.
http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=9
För övrigt förstår jag inte varför man måste vara ”för” eller för den delen ”mot” internet, som om det handlade om att välja sida i en fotbollsmatch. Varför kan man inte tänka lika självständigt och kritiskt om nätet som om vilken annan företeelse som helst?
Fast det kommer vi säkert att göra. Om 30 år eller så har vi säkert slutat hylla och börjat tänka.
11 Magnus | 6 mars 2011, 12:56
Precis, och censuren förekommer naturligtvis också inne på tidningarna själva. När den här krönikan i Sydan på det rykande heta ämnet ”folk som festar på Möllan är inte så kontinentala som de tror, för de vaktar på den sprit de tar med sig till festen i stället för att köpa nog för att bjuda laget runt” fick för många kommentarer som syrligt eller initierat (men vad jag kunde se helt utan nedästtande omdömen kring kribentens kön eller etniska bakgrund) så lyfte redaktionen helt enkelt bort tråden för det ser inte bra ut att en så här kaxigt avfattad ”jag-vet-bäst”-krönika ifrågasätts av välfoirmulerade läsare. Tio mot ett på att Mona i nästa Möllankrönika kommer att skriva något om det ”näthat” och den rasism hon fått utstå.
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1401313/Ofestligt-med-egen-sprit.html
12 Magnus | 6 mars 2011, 13:16
Tydligen ett tekniskt fel på den sajt som står värd för kommentartrådarna, nu är den tillbaka igen. Men det är ju inte direkt ovanligt att kommentartrådar lyfts bnort eller klipps ner av tidningar som annars säger att de är öppna för all slags interaktivitet. Och hör Mona Masris text verkligen hemma på en kultursida?
Hennes tips i typisk hippkosultton att om du inte har råd att bjuda laget runt så länge folk vill på ett bag-in-box-vin som kostar 150 kronor litern ”så bör du strunta i att ordna fest” sitter säkert fint i de kretsar hon vänder sig till, studenter, lågbetalda, arbetslösa eller oetablerade personer som oftast måste titta noga på hundralapparna varje månad till el och hyra.
13 Magnus | 6 mars 2011, 18:07
Ett citat som jag först tänkte använda hos Gun, men inte fann någon plats för (det kanske kommer?): ”Den som har blivit piskad är värd dubbelt så mycket som den som inte har blivit det!”
Lenins ord (fällda under revolutionen 1905, då den som visade vad han tyckte måste räkna med risken inte bara att bli skjuten utan även, en mera frekvent risk, att bli brutalt piskad från hästryggen av beriden polis) är inte en bekväm demokratisk sanning, men det fångar ändå något väsentligt och jag tror att både Gandhi, Chomsky och de människor som kämpar för frihet i Libyen just nu skulle ha hållit med. Så länge en ny insikt eller en ny problematik bara är något man för små trevliga diskussioner kring så stör den ingen på allvar., Men om diskussionen och erfarenheterna förtydligas kommer det en punkt, eller flera, där de son tar dem på allvar måste välja ifall de vill ta risker och obehag för det de tänker. Och det är först när den tröskeln har passerats som man kan börja räkna med att saker börjar hända på allvar, att insikten verkligen sprids vida och leder till nya former, nya krav, till befrielse.
Den andra sidan av innebörden i Lenins aforism är förstås att när rekylen kommer, när makten reagerar, även om det sker genom ombud, så har det också en fölrklarande kraft: know your enemy and your friends. Och båda sidorna av detta formulerar en syn på debatt och förändring som är motsatsen till den som förkroppsligas av Facebook och tv-sofforna. Oavsett vad man anser om Lenin som politiker.
14 The ineffable Mr Effjohn | 9 mars 2011, 13:37
Hm hm…
Kommentera