Jag skriver om Tony Judts båda böcker Illa far landet och Minneshärbärget i dagens UNT.
… ser man böckerna på lite längre håll kan man säga att de båda, mellan raderna, beskriver två mentaliteter som håller på att gå förlorade, om de inte försvann med 1900-talet: den samvetsgranne, bildade politikern och den lika samvetsgranne, bildade intellektuelle. Det har plötsligt blivit så svårt att beskriva den sortens personligheter, även om man genom Judts böcker förstår hur de var. Jag får på ett oroväckande sätt söka efter adjektiv, som ändå blir meningslösa, som om tidsandan aktivt hindrade oss att tänka i den riktningen. Rada upp ord som ”självkritisk”, ”hederlig”, ”ansvarskännande”, ”idealistisk” … De är redan livlösa, och nästa generation skulle bara läsa en sådan uppräkning och tänka ”Vad var det där för sorts djur?”
Hans generation, uppväxt efter kriget och universitetsutbildad under 60-talet, fick det bästa av båda världar, skriver Judt: det nya samhällets friheter och ett äldre samhälles självsäkra bildning – en bildning som hans generation avskaffade när de själva hade kommit till makten. Judt, gammal akademiker som han är, är mycket kritisk till nedrustningen av utbildningsväsendet, eftersom den har lett till ett mindre jämlikt samhälle, där den sociala rörligheten har minskat. Det starkaste och intressantaste kapitlet i Minneshärbärget, där han beskriver det här, kan också läsas gratis som en artikel i New York Review of Books: Meritocrats. (Jag vet inte om artikeln är identisk med kapitlet i boken, men den är värd att läsa.)
4 kommentarer
1 Magnus | 15 februari 2011, 22:32
Det är väl knappast så att det var nedrustningen av bildningen och tilltron till det akademiska som kom först och som *skapade* bristen på social rörlighet? Stagnationen är ju framförallt en gradvis följd av att Sverige blivit relativt mindre produktivt, det vi tidigare gjorde massor av i hög kvalitet (malm, skepp, telefoner, finmekanik, bilar, papper) säljer inte lika bra och stadigt och genererar inte alls lika mycket jobb – samtidigt som vi, paradoxalt nog, fått en ekonomistisk diktatur i tänkande och ideologi som bara kan mäta värde genom heltidsjobb, export och arbetade mantimmar. Inget siom hänt efter 1980 har riktigt lyckats återskapa det där kyllret av jobb som sög upp i stort sett alla, och det leder till ett samhälle där folk sitter i knät på andra, en kultur av dolda lojaliteter oh ängsligt fingerviftande. Det är i det läget som politiker, tidningsutgivare, rektorer och kolumnister hela tiden tvingas kapa kraven på bildning och hederlighet och bli allt mer krassa, smajliga och kompisviggande.
Men visst, det är ett slags symboliskt faktum att den generation som gjorde revolt 1968 och sedan plöjde genom samhället också var den sista som faktiskt tog studentexamen och i stort sett den sista som vuxit upp med en självklar känsla av att det fanns oavvisliga normer för god kunskap, goc bildning.
2 Magnus | 15 februari 2011, 22:44
Okay, nu är ju Judt inte svensk, men det är i princip samma processer som varit verksamma i USA. Sverige och England. Industrisamhället gör reträtt trots att iondustrin *tillverkar långt mer än tidigare, arbetsmarknaden blir skakigare , nya länder konkurrerar – och därmed urholkas den slags arbetarhumanism och tilltro till klassrörligheten som ägde fältet på 50-60-talen. Istället för ett öppet samhälle av arbetande och forskande människor får man ett samhälle med utstötta icke-arbetande människor och en ekonomi och kultur som alltmer handlar om behovet v bekräftelse för i princip värdelösa saker (Facebook, livsstilstidningar och smakpoliser, dokusåpor etc).
3 H. | 17 februari 2011, 22:32
Magnus: ”Det är väl knappast så att det var nedrustningen av bildningen och tilltron till det akademiska som kom först och som *skapade* bristen på social rörlighet?”
Nej, det menar inte Judt, och inte jag heller. Om det kan missförstås har jag uttryckt mig slarvigt.
4 Magnus | 18 februari 2011, 03:44
Håkan: Det kan väl ha varit raderna om att efterkrigsgenerationen fick the best of both worlds – den nya friheten och svängrummet för fler än tidigare och den gamla bildningen med dess rotsystem långt ner i upplysning och renässans i arvedel – och sedan gick vidare och sänkte bildningens status och tillgången på den för det samhälle de byggde om. Jag förstår din tanke att det blir svårare att bekämpa dumhet, segregation och förtryck inom politiken, oc att hålla uppe social mobilitet, om man reducerat bildningen och kunskapen till snabbisar eller urlakat dess substans. Samtidigt körs den tankegången idag ofta som om bildningen var något som stod helt fritt från samhälllet, som om bildning, skola och vetenskap först och främst behövde försvaras mot de mångas angrepp och anlopp. De intellektuella svek sin trohetsed till Pallas Athena och har bestraffats med att mista sin heder, som Svante Nordin en gång litet tragikomiskt utropade.
Det är klart att vetenskap eller offentlig debatt inte rör sig i ett rum som är hemetiskt isolerat från samhället i stort, men det tycks vara omöjligt för många idag att hävda detta och ändå bevara tanken att den upplysta debatten har sin integritet, att bildninng kan vara kritiskt reflekterande. och det är nog en fasett av det du beskriver: att kritiska, hederliag intellektuella och samvetsgranna, självkritiska politiker har blivit något man inte väntar sig att möta, några som tycks höra till en redan förgången tid.
Kommentera