Kultureliten har tydligen blivit lika mäktig och förtryckande som den var före första världskriget, modernismens genombrott och rösträtten. Alla känner sig kränkta av den, från den bästsäljande författaren Jan Guillou till den handfull sverigedemokrater som sjöng Kungssången i protest mot Stockholms poesifestival.

Lustigt nog har alla andra eliter blivit osynliga i samma ögonblick som de börjar ta tillbaka sin gamla makt. Vår tids stora ironi är att en anti-elitistisk retorik används för att göra samhället mer elitistiskt. Jag skriver om föraktet mot ”kultureliten” i Expressen.