(Förbättrad version av den recension som publicerades i GP 25 februari 2011.)

Effekten av läckorna har förmodligen blivit mindre än gänget bakom Wikileaks föreställde sig. Istället visade sig Julian Assange vara som gjord för en roll i den kasperteater med pappfigurer som alltmer får ersätta verklig nyhetsförmedling (skratta åt khadaffidockan, bua åt berlusconidockan, känn sympati för castrodockan, han har ju varit med så länge). Därmed har Wikileaks fungerat som ett test för traditionella medier. Hur mycket utrymme har de ägnat åt frågor om sekretess kontra öppenhet eller åt Bradley Manning jämfört med vad de ägnat åt Assange som person? (Manning är källan bakom Wikileaks stora släpp av militärt och diplomatiskt material; sedan maj 2010 har han suttit i militär isoleringscell.) Wikileaks har också fungerat som ett test för rättssamhället. En påstötning från en uppretad senator räckte för att Amazon skulle stänga av dem från sitt serverhotell.

Daniel Domscheit-Berg gick med i Wikileaks 2007, när de fortfarande måste förklara att de inte var samma sak som Wikipedia. Han framställer sig som den lojala tvåan som till sist har fått nog. Han har lånat ut sina kläder och sin lägenhet, fixat det praktiska medan Assange varit ömsom paranoid och slarvig, och slängt ur sig underbart filmiska hotelser mot sina medarbetare när de börjat ifrågasätta honom: ”I’m running out of options that don’t destroy people.”

Domscheit-Bergs inifrånskildring visar hur sajtens policy har förändrats. I början skulle de lägga ut allt material obearbetat i den ordning det kom in, utan att ta ställning till om det drabbade ”sympatiska människor eller otrevliga”, skriver han. Materialet skulle tala för sig själv. När de fick material om en amerikansk senator ville Assange lägga ut fullständiga kreditkortsuppgifter på alla som skänkt pengar till senatorn, eftersom de ingick i materialet; Domscheit-Berg avstyrde det.

När floden av material börjar svälla väljer de att ge förtur åt de läckor som kan ge störst genomslag. Därmed börjar de driva en egen agenda. När Collateral murder-videon släpps (där en helikopterbesättning skjuter ner oskyldiga i Irak) agerar de som om de var journalister eller en opinionsbildande organisation: de redigerar fram en film ur råmaterialet och håller presskonferenser. För att dra in pengar till verksamheten leker de med tanken att auktionera ut e-post som de kommit över, men avstår när de får kritik.

När materialet från Afghanistan och Irak ska släppas vill de istället använda sig av etablerade medier och väljer ut tre: New York Times, The Guardian och Der Spiegel. Det går inte att bortse från en viss nyckfullhet här: efter att NYT publicerat en kritisk artikel om Assange blir han rasande och utestänger dem från nästa stora släpp, ambassadtelegrammen (The Guardian trotsar honom och ger dem dokumenten).

Jag har länge undrat hur Wikileaks gör för att bedöma det material de får in. Hur vet de att någon inte utnyttjar dem för sina egna syften genom att överlämna ett redigerat eller vinklat urval av uppgifter? Hur kan de vara säkra på att de har upptäckt alla uppgifter som kan skada oskyldiga?

”Fram till slutet av 2009 var det nästan uteslutande Julian och jag som granskade de inkomna dokumenten”, skriver Domscheit-Berg. ”Vi gjorde lite research och litade sedan på att det skulle gå bra.” De googlade lite?

Och vad tycker källorna om att vissa uppgifter används som en sorts gisslan? Krypterade filer med känslig information kommer att låsas upp först om något händer sajten eller Assange, har Wikileaks meddelat. Allt detta påverkar Wikileaks trovärdighet.

Idén att vi kommer att fatta ansvarsfulla beslut om man bara dumpar alla fakta på bordet åt oss är tilltalande, men i boken What the dog saw beskriver Malcolm Gladwell några fall där problemet är ett annat: det går åt skogen trots ett överflöd av information. Alla tecken på att Enron var en tidsinställd bomb var offentliga: de fanns i bolagets årsrapporter. Svårigheten låg i att överblicka den komplexa bokföringen och dra de rätta slutsatserna. Vi lärde oss, skriver Domscheit-Berg, att ett komplext material inte får så stort genomslag, även om det innehåller allvarliga avslöjanden, medan Sarah Palins e-post var en given snackis.

I en demokrati ska man kunna läcka uppgifter som bör komma till allmänhetens kännedom, men rollen som skyddad brevlåda måste inte spelas av Wikileaks. Openleaks, bildat av Daniel Domscheit-Berg och andra avhoppare från Wikileaks, vill låta källorna själva välja mottagare: media, hjälporganisationer som Amnesty eller fackföreningar. Jag förstår inte varför varje redaktion inte skulle kunna ha en likadan krypterad brevlåda.

Det viktigaste Wikileaks har gjort är att de har inspirerat så många andra att fundera över källskydd och öppenhet. Det lyckligaste ögonblicket i Domscheit-Bergs bok är när han och Assange lägger fram idén om Island som en frihamn för information inför en fullsatt kongresshall i Berlin, och överväldigas av applåderna: ”Vi hade ju inte hållit en rockkonsert och lovade inte heller gratis öl. Vi hade bara hållit ett anförande om internationell medielagstiftning.”

_____

Daniel Domscheit-Berg (medförfattare Tina Klopp):
Wikileaks. Historien bakom sajten som förändrade en hel värld.
Översättning Frederik Sjögren