Jag har länge velat citera ett stycke av Sara Danius, där hon beskriver hur hon lade ner ett halvår på att skriva en av sina första recensioner. Jag tänker ofta på det; anledningen till att jag inte har lagt upp det tidigare är bara att jag är så hopplöst långsam.

Jag närde inga drömmar om att bli litteraturkritiker. Olika tillfälligheter ledde ändå till att jag började skriva recensioner för Dagens Nyheter. Jag var 24 år, skrev maskin med pekfingrarna och saknade journalistisk erfarenhet. Den första recensionen var ett simma-eller-sjunk-uppdrag: den svenska översättningen av Roland Barthes bok om fotografiet: Det ljusa rummet. Det tog mig en månad att få till en artikel som liknade en anmälan. Kort därefter ringde en redaktör på BLM och lade ut ett uppdrag – en diktsamling av en känd svensk lyriker. Det var en typisk mellanbok; icke desto mindre tog det mig sex månader och minst en spräckt deadline att skriva en som jag ansåg godtagbar text. Kritikens mest grundläggande frågor skavde på intellektet. Varje bok, varje text, varje stycke dikt framstod som en sfinx.

Ett halvår för en recension kan låta absurt, ändå är jag övertygad om att det blev en bättre text. Stycket finns att läsa i den fantastiska lilla essäboken Försök om litteratur (1998). Det är en lättnad att slänga dagstidningarnas kultursidor åt sidan och läsa den. Leta upp den – och läs också Birgit Munkhammars text.