Upsala Nya Tidning, som jag frilansar för, har på prov infört betyg i alla recensioner, alltså även litteratur. Tidningens betygssymbol är en kaja, därav rubriken. Försöket har lett till en livlig debatt på kultursidan, med skribenter som argumenterar för eller mot betyg. Jag har frestats svara betygsförespråkarna och mitt inlägg kan läsas här nedanför.

_____

Recensionerna blir klarare och tydligare med betyg, säger betygsförespråkarna. Men exakt vad är det som blir tydligare?

Det som är viktigt att inse, tror jag, är det handlar om olika sorters tydlighet. Därför ska man inte låta sig lockas in i en diskussion om tydlighet kontra otydlighet, som om en kultursida utan betyg vore vagare eller försiktigare. En sida med välformulerade recensioner kan vara utomordentligt tydlig. Hur något placeras på en skala från bu till bra är en annan tydlighet än den som finns i en recension där recensenten för ett intressant resonemang om ett specifikt verk, och kanske lyckas sätta ord på något som läsaren inte hade kunnat formulera för sig själv. Betyg hjälper inte en recensent att karaktärisera ett verk: det är en usel recensent som inte kan karaktärisera ett verk med ett par träffande formuleringar.

Det vi bör fråga oss är vilket slags tydlighet vi vill ha: den som passar produkter eller den som passar konstnärliga yttranden. Det som händer när man sätter betyg (på musik och film lika väl som på litteratur) är att det man betygsätter förvandlas från ett yttrande till en produkt. En film, bok eller skiva som görs med konstnärliga ambitioner är ett yttrande: den görs för att någon har velat säga just det här. Som publik kan man bli intresserad eller ointresserad av det som sägs, man kan bli  av det eller irritera sig på det, men det är sällan relevant att betygsätta ett yttrande på en skala från bra till dåligt.

En produkt görs av ett annat skäl: inte för att någon vill säga något, utan för att någon vill sälja något. Det finns givetvis böcker som är produkter och filmer som är yttranden, och omvänt, låt er inte dras in i någon pseudodiskussion om vilka medier som står högre än andra. Produkter kan betygsättas utan att deras produktkaraktär tar skada av det, som när tidningar testar och betygsätter vinterns nya glöggsmaker. Läser man en sådan recension leds man in i samma tankefålla som när man läser ett betygsatt test av gps:er eller sällskapsspel. Samtidigt som betygen påstås göra recensionerna klarare gör de alltså något annat: de suddar ut den viktiga skillnaden mellan yttranden och produkter. I en värld där yttrandena ständigt måste freda sitt utrymme mot en flod av produkter, som gärna låtsas vara yttranden, är det inte recensenternas jobb att upplösa skillnaden mellan dem.

Bör kritiken värdera eller resonera? ”Det måste finnas någon som gör skillnad på skit och kanel” har den danske litteraturprofessorn Hans Hertel sagt, i en av alla dessa artiklar om kritikens kris. Med detta ville han försvara kritikens existensberättigande, men hur manligt och kraftfullt hans uttalande än kan låta bär det fröet till sin egen undergång. Om kritiken ser som sin huvuduppgift att fälla en värdering som låter sig reduceras till ett betyg finns det inget som hindrar att betyget snart ersätter recensionen helt och hållet. Vill man bara berätta för läsarna att en bok är skit eller kanel kan man lika gärna göra det med en rad badbollar (eller vilken betygssymbol tidningen nu föredrar). I Jyllands-Posten har jag sett en teaterrecension som bestod av exakt en mening plus betygsstjärnor. Nu har jag sett en skymt av framtiden, tänkte jag då. Jag hoppas att jag hade fel.

_____

Länkar till tidigare inlägg i betygsdebatten finns här.