I en intressant text beskriver Magnus William-Olsson hur små språk gör sig till en osjälvständig provins i förhållande till centrum. Den som skriver på ett litet språk, som svenska, hänvisar – säkert omedvetet ibland – påfallande ofta till en utländsk auktoritet (Foucault, Agamben, Blanchot, Das Nuffa Dat¹ …). Man ser till att förankra sin position i det riktiga tänkandet, som alltid pågår någon annanstans, i Paris eller Berlin eller San Fransisco – bara inte här.
Texter på små språk präglas, skriver han, ”i mycket hög grad av citat. Och då talar jag inte om att ge plats för tänkandets föremål, som ju ofta är just en eller annan text, utan sekundära citat och inte sällan sådana som bara syftar till att förankra den egna texten i ett ’egentligare’ tänkandet. ’Som Nietzsche skrivit’ eller ’Alain Badiou menar att’ eller – som ni just upplevt här idag – ’Den spanske filosofen Reyes Matas ställer i en prisbelönad essäsamling… ’”
————
¹) Das Nuffa Dat är en av personerna i den här boken.
16 kommentarer
1 Magnus | 29 november 2010, 18:12
Man behöver inte gå längre tilbaka än till Svensk uppslagsbok på 30-talet för att möta uttrycket 2de tre stora kulturländerna”,(eller t o m ’kulturfolken’) och det betecknar givetvis Frankrike, England och Tyskland. Att dessa dominerar den moderna världen och leder kultur och vetensakp var en ren självklarhet, ingen behövde fråga.Någon skrev f ö apropå gammal god genetisk litteratur- coh idéhistoria när Delblanc/Lönnroth kom ut att de äldre historikerna målar upp bilden av en följd av högtryck och lågtryck som bildas över Rom, Paris och Berlin och vandrar ut över världen. Det var ganska träffande, så ser det ibland ut även idag.
Nu är det ju inget som hindrar att ett litet avsides beläget språkområde utvecklar litterära traditioner som är egenartade, den svenska modernistiska poesins föreningar av konkret och abstrakt (som man kan följa från Birger Sjöberg till Göran Sonnevi) eler det anglo.-iriska återbruket av gamla myter, legender och historia är typiska exempel. Men det kräver nog att det finns ett positivt självförtroende, en känsla för den egenart man har med sig och som man inte *äger*, för att vi har en speciell historia – utan att det behöver mynna ut i högljudd kungapatriotism. Och idag saknas nog den här känslan av att det svenska (eller nordiska) är relevant. Man vill vara europamedborgare eller känna sig som amerikan, men man tänker inte igenom vad det egentligen betyder och hur man i så fall ska kunna anknyta till en tradition som man hör till utan att ha betalt inträde som individ.
2 LB | 1 december 2010, 21:15
”Man ser till att förankra sin position i det riktiga tänkandet, som alltid pågår någon annanstans, i Paris eller Berlin eller San Fransisco – bara inte här.”
Du tycks utmåla det som ett felslut, men det är tyvärr sant. Det finns ingen svensk Agamben eller Derrida, och tänkandet sker i allmänhet inte här. (Överbevisa mig gärna om motsatsen.)
Sedan kan folk förvisso sluta med det tramsiga namedroppandet ändå.
3 Gunnar | 1 december 2010, 21:58
Är det samma förhållande i Schweiz? Refererar dom alltid till icke-schweiziskt? Hur är det med Belgien? Slovakien?
4 Magnus | 1 december 2010, 22:31
”Framstegstron är en lära för belgier” skrev Baudelaire, som uppenbarligen inte gillade det lsnd där han måste vistas under sina sista år. Skulle tänka mig att Belgiens – båda språkgrupperna då – lillebrorskomplex gentemot Frankrike är monumentalt. Och vill man opponera mot Paris upplevs det säkert som oundvikligt att man hämtatr elden från något annat håll.
Och t ex Canada hade ju knappt några inarbetade högre litterära traditioner alls före Cohen och Atwood. I princip alla som ville bli något flyttade antingen till USA eller till England; hemlandet sågs som rena vischan.
5 Gunnar | 1 december 2010, 22:44
Oj, Magnus: vad du säger om Canada skulle fått cirka ett dussin av mina canuckiga vänner att bryta samman i fradgande vrede. Jag råkar veta att Irving Layton dog inuti illusionen att Nobelpriset låg fem millimetrar från hans fingerspetsar.
Men Robert Service var väl OK? Eller?
6 Magnus | 1 december 2010, 23:27
Joo, men jag men jag menade inte att alla CA-författare före 1960 var kattskit. Min tanke var mera att den ska vi säga litterära miljön, självkänslan och bredden, medvetandet om att höra till ett eget litterärt kosmos som inte var en reflex av det som hände i USA och inte heller rätt och slätt en mekanisk spegling av händelser i Canadas historia – krig och uppodling av prärien etc – den självkänslan var nog ganska svag före 60-talet.
Och Layton verkar ju ha haft många av sina största beundrare utanfölr det engelska språkområdet, hemma var han väl mera känd som tv-personlighet och allmän maverick.
7 Gabrielle Björnstrand | 1 december 2010, 23:36
Gunnar:” Slovakien” – men herregud, what can you ask for, när man har Slavoj Zizek att referera till.Morgon och kväll.
Och belgarna har väl inga synbara filosofer, men de har Maeterlinck, Magritte, och Musslor. Sånt kan täcka upp för filosofer.
Vad beträffar Canada, så säger jag bara: Alice Munro.
Det är Schweiz allena som förblir totalt obegripligt alpint, bankigt, och främlingsparanoiskt. Finns säkert nån freudiansk kråkvinkel att undersöka där.
8 Gunnar | 1 december 2010, 23:43
Irving Layton är känd, i mitt universum, som en fantastiskt medioker diktare, som gjorde gubbsjukheten till estetiskt ideal, fast med en skittrevlig fru, Aviva, och en duktig och ambititös son, David, en ung man som med Ezra Pounds ord ”is undergoing novels”…
Sorry. Blev plötsligt nostalgisk.
Gabrielle: Belgien gar Tintin. Räcker inte det?
9 Magnus | 2 december 2010, 00:04
Gunnar: Dom har bra musik, det kan ingen ta ifrån dem. Joni Mitchell, Neil Young, The Band, Leslie Feist, familjen McGarrigle/Wainwright, Glenn Gould – i toner är känslan av att höra till en egen värld med öppns horiosonter i tid och rum helt omisskännlig.
Konstigt f ö att inte Layton uppmärlksammades i Sverige under 60-70-talen (eller gjorde han?) Man tycker att han skulle varit ett fynd för den tidens vardagspoesi och bekännelseromaner.
10 Gunnar | 2 december 2010, 00:16
Du har helt rätt, Magnus. Men du glömde Cedric Smith och Perth County Conspiracy… Irving Layton var en skit, jag kände honom, tyvärr… Waste of time…
11 Magnus | 2 december 2010, 00:39
Gunnar: ”Därom kan jag ge besked om herrn så vill, ty jag var med” Haha!
12 Gunnar | 2 december 2010, 00:45
Magnus: Irving Layton skrev en hel jävla diktsamling, betitlad ”Fornalutx”, om hur han hatade mitt hus, därför att hans fru inte ville knulla med honom, i mitt hus.
Det var inte jag som ”var med”. Det var mitt hus. Hur sjukt är det?
13 Magnus | 2 december 2010, 00:54
Gunnar: Låter som Henry Miller minus den litterära begåvningen.
14 Gunnar | 2 december 2010, 11:16
You got it.
15 Bodil Z | 8 december 2010, 18:34
Kanske fånig petighet, men jag lever så nära Slovenien nu att jag måste säga det: Slavoj Žižek är inte slovak, han är sloven.
16 Gabrielle Björnstrand | 8 december 2010, 20:58
Jag tar det som den enkla korrektion det är. Men att referera till Zisek kan passa många små länder, grannar eller ej. Fö tycker jag han är rätt intressant.
Kommentera