Det koncentrerade tänkandet har alltid behövt skyddas mot sin urfiende – majoriteten. Just nu kan vi iaktta en stor, pågående omdefiniering: det djupa läsande som Nicholas Carr beskriver håller på att omdefinieras till passivitet. Om jag läser en roman som engagerar fantasi, inlevelse, minne, intellekt och självkritik är jag passiv. Om jag skriver ”Fan va gött!” under en Youtubevideo som någon länkat till på Facebook är jag däremot aktiv, medskapande och tar makten från något slags odefinierad elit.

Recension av Nicholas Carrs The shallows (publicerad i GP 30 oktober).

•

Låt oss gå direkt på det väsentliga: Carrs bok får mig att återupptäcka vad läsande är, en vana som blivit osynlig, omedveten hos alla som tillägnat sig den. Läsande är inte bara att plocka ihop bokstäver till ord, utan en särskild form av medvetenhet, som krävt en lång, utbredd skriftkultur för att uppstå. När man läser koncentrerat (Carrs älsklingsterm är ”deep reading”) utvecklar man ett djupt, inlevelsefullt, associativt tänkande som överskrider motsättningen mellan rationalitet och känsla: det fördjupar båda, låter människan upptäcka sig själv, och hon växer medan hon upptäcker sig själv, blir allt mer komplex, och hon är ännu långt ifrån uttömd.

Så läser man en bok, åtminstone i idealfallet, men så läser man inte på nätet. Djupläsandet håller på att gå förlorat, och därmed det tänkande som utvecklats tack vare det, menar Carr. Han stöder sin tes med studie efter studie: en grupp som läst en text full av hyperlänkar förstod den sämre än en grupp som läst samma text utan länkar. Nätläsning stressar medvetandet, kräver ständigt en mängd små skräpbeslut av oss. Internet har gjort läsandet till något det inte har varit sedan medeltiden, skriver Carr: till en mentalt ansträngande process. Därmed blockeras det djupare tänkande som krävs för att smälta det lästa.

Nicholas Carr är ingen teknikfiende. Tvärtom, som skribent blev han genast förtjust i nätets möjligheter. Men efter att ha varit uppkopplad i tolv år upptäckte han att det hade hänt något med hans läsande, eller rättare sagt med hans tänkande. Han kan inte koncentrera sig längre. Han läser inte mindre än förr, men ytligare, och får sämre minne. 2008 skrev han artikeln ”Is Google making us stupid” i tidskriften The Atlantic. Den blev det årets mest felrubricerade artikel (om män är från Mars kommer rubriksättare från Uranus) – artikeln handlar inte om att Google gör oss dummare utan om att nätet förändrar vårt tänkande – och en av årets mest omdiskuterade.

När Carr har utvecklat resonemanget till en bok har han gått grundligt till väga. Nu duger det inte att stödja sig på anekdoter om vännen som inte kan läsa Krig och fred längre. Carr har gått till neurobiologerna och frågat dem vad som händer i hjärnan när man läser, när man minns och när man lär sig (vilket är symptomatiskt för en annan samtida trend: inget i medvetandet räknas om inte en neurobiolog kan sätta fingret på det). Därför har boken fått en annan tyngdpunkt än artikeln: den är inte bara ett debattinlägg om internet, den tar oss med till hjärnforskningens frontlinjer.

Kanske har du hört att hjärnan stagnerar efter tjugoårsåldern eftersom inga nya hjärnceller bildas. Det gäller inte längre: hjärnan är ett levande organ, som ständigt kopplar om sig själv som en reaktion på nya erfarenheter. Antalet hjärnceller ökar inte, men det viktiga är kopplingarna mellan dem: dendriterna. Forskarna kan nu bokstavligen se minnen bildas genom att nya dendriter växer ut och förbinder hjärnceller. Och omvänt: tankebanor som inte används leder till att dendriter förtvinar och dör.

Att lära sig spela piano eller jobba som taxichaufför och tvingas hitta i Londons gatunät resulterar i påvisbara förändringar i hjärnan. Och nu kommer det verkligt intressanta: bara att tänka på att spela piano förändrar hjärnan. I en studie fick en grupp pianoelever sitta framför ett piano och föreställa sig att de spelade; de uppvisade sedan samma förändringar som en kontrollgrupp som spelat på pianot.

Likaså formas hjärnan av att vi läser – och hur vi läser. Djupläsande är inte naturligare än nätsurfande. Det är värre än så: det är bättre – och just därför måste vi vänja oss av med det. I vår tid utgör alla kvalitetsskillnader en störning. Att vi läser på flera olika nivåer borde inte innebära en konflikt: jag vill tro (utan att ha några neurobiologiska belägg) att en omväxling mellan djup och yta berikar tänkandet, men vi fostras in i en motsättning. Det stressade, okoncentrerade internetläsandet förvandlas till ideologi.  Djupläsandet är föråldrat och asocialt, får vi veta, och det skulle inte förvåna mig om det snart visar sig vara medskyldigt till kolonialismen också.

Vi kan iaktta en stor, pågående omdefiniering: det djupa läsande som Carr beskriver håller på att omdefinieras till passivitet. Om jag läser en roman som engagerar fantasi, inlevelse, minne, intellekt och självkritik är jag passiv. Om jag skriver ”Fan va gött!” under en Youtubevideo som någon länkat till på Facebook är jag däremot aktiv, medskapande och tar makten från något slags odefinierad elit.

Det koncentrerade tänkandet har alltid behövt skyddas mot sin urfiende – majoriteten. Ingenting är mer irriterande för de okoncentrerade än koncentration. Än mer störande är uppfattningen att det lugna, självständiga tänkande som man utvecklar ensam med en bok – och som man bär med sig överallt, även efter att man lagt boken ifrån sig – bör vara tillgängligt för alla, inte bara för ett fåtal, som på Montaignes tid. Den inställningen håller på att omdefinieras till elitism – en begreppsförfalskning av imponerande mått.

+

Mer läsning:

Rough type, Nicholas Carrs blogg

Nicholas Carr debatterar läsande med Clay Shirky hos Britannica.com: Shirky. Carr.

Knipsa av dess onda lilla huvud
Jonathan Franzen tar för sin del inga onödiga risker. I en intervju i Time sade han att han bara kan skriva sina romaner på en gammal laptop som inte är ansluten till internet. Men inte nog med det. För säkerhets skull har han tagit bort nätverkskortet och permanent pluggat igen anslutningen för bredbandskabeln:

”What you have to do,” he explains, ”is you plug in an Ethernet cable with superglue, and then you saw off the little head of it.”

Se också Ulf Erikssons artikel Tid för eftertanke i SvD (tack till Ulrika för länktips):

En särskilt skadlig formel säger att de nya, interaktiva medierna är aktiva, medan de gamla så kallade envägsmedierna är passiva. Meningen är att man skall tänka: bättre vara aktiv än passiv!

Så formulerad är hållningen svår att emotsäga. Men tänk om den innehåller ett annat budskap: du skall köpa illusionen av att vara aktiv för ett pris som består i att du handlar alltmer automatiserat. Ingenting tyder på att ett automatiserat interagerande, exempelvis i form av en impulsiv kommentar till en artikel, är aktivare än ett flera veckor långt, ensamt grubblande över artikeln. Det aktiva livet har alltid ställts emot det kontemplativa livet, men det senare har först i modern tid ensidigt förknippats med klandervärd passivitet.

Se också det här inlägget på Copyriot och den här artikeln i SvD om en studie om hur hjärnan förändras när man har lärt sig läsa. Det hade förstås också varit intressant om studien hade undersökt om de som inte kunde läsa var bättre på något annat, något som de läskunniga har förlorat.