Idag serverar bloggen några bortklippta stycken från en intervju med Juli Zeh. (Intervjun kommer i nästa nummer av Axess).

Eftersom det inte finns några sjukdomar längre i det framtida samhälle som beskrivs i Corpus delicti har folk inget immunförsvar. Därför måste staten övervaka allt, annars kan minsta förkylning leda till att en livsfarlig epidemi bryter ut. Det är en vacker metafor – och inte så lite statskritisk. Är statskritiska författare något typiskt för Tyskland? I Sverige verkar vi mest ha statskramande intellektuella.

I Tyskland har de flesta intellektuella slutat kritisera staten; ett viktigt undantag är Enzensberger. Mitt intryck är att man snarare hittar statskritikerna i Frankrike, och kanske tror fransmännen att alla kritiska huvuden finns i New York. Faktum är att vårt välfungerande samhällssystem leder till att den kritiska analysen tystnar. Problemet är att demokratin kräver en ständig kritisk analys – en demokrati som inte kritiserar sig själv har upphört att vara demokratisk. Tyvärr är jobbet att vara en kritisk analytiker rätt otacksamt i ett fredligt och välfungerande samhälle. Det är inget hjältemodigt med det, folk jublar inte åt en, man får inga bronsstatyer. Att försvara friheten är idag en antirevolutionär uppgift: kritiken måste tjäna ett bevarande syfte. Det är inte särskilt glamouröst.

Varför är vi överhuvudtaget så neurotiskt intresserade av kroppslig hälsa och nyttig mat?

Det är ett symptom på dekadens. En människa som verkligen har känt hunger eller som är upptagen med existentiella problem skulle aldrig läsa böcker om vilken sorts yoghurt som är nyttigast. Sysslandet med den egna kroppen, med skönhet, hälsa, ungdom, motion är ett uttryck för en egocentrisk, narcissistisk mentalitet, där människan har som mål att sätta sig själv i guds ställe. Man vill vara odödlig, perfekt, man vill bli sin egen skapare. Hälsokulten innehåller flera religiösa drag: man fastar, gisslar sig själv och lyder regler, skillnaden är bara att människan gör sig själv till avgud, som hon sedan tillber.

Googlechefen Erich Schmidt har sagt att den som funderar på att göra något som han inte vill att någon annan ska få reda på genom nätet, hellre borde låta bli. Mark Zuckerberg, som grundade Facebook, hoppas att den tid när man kunde visa upp en personlighet på jobbet och en annan för sina vänner snart är förbi: ”att ha två eller fler identiteter tyder på bristande integritet” har han sagt. Personlig integritet har blivit något problematiskt; ändå matar vi frivilligt sajter som Facebook med allt de vet om oss. Du har ju skrivit en debattbok om övervakningssamhället tillsammans med Ilija Trojanow (Angriff auf die Freiheit) – tror du att idén om personlig integritet kommer att försvinna i framtiden?

Nej, det tror jag inte. Vi använder begreppen identitet och integritet som om de stod för något substantiellt. Enligt min åsikt är dessa begrepp fullständigt tomma på innehåll, och därför är de rent av farliga, eftersom de lätt leder till skendebatter (”jag känner mig så vilsen, min integritet hotas av informationssamhället”). Sanningen är att människan förblir sig lik genom alla tider, den mänskliga integriteten kan inte skadas eftersom integriteten är lika med vad det är att vara människa. Schmidt och Zuckerberg skulle gärna – som så många före dem – vilja framstå som någon som skapar en fullständigt ny människotyp, men internet är inte något annat än ett kommunikationsredskap. Vi kan använda oss av det förnuftigt eller oförnuftigt, liksom vi har varit tvungna att lära oss att använda bilar, rymdfärjor och atombomber på ett ”förnuftigt” sätt. Det har ingenting med integritet eller identitet att göra, utan med frågan om man är förmögen att inse nackdelarna med en viss teknik och om möjligt begränsa dem.