… hör jag de vanliga klagomålen på förlagen, politikerna, media, publiken, läget. Bara en enda gång händer det att någon kritiserar författarna för att skriva för dåligt, och det är när jag öppnar tidskriften Fantasin (nr 1-4 2009) och läser Björn Kohlströms artikel om de senaste årens svenska prosa:

Men det är inte hos förlagen de mest flagranta exemplen på feghet finns utan hos dess författare.

Tack för att någon spräcker gemytet. (Update: Nu ser jag att Jens Liljestrand har skrivit något liknande.)

*

David Karlsson, avhoppad kulturutredare:

Jag har jobbat på Saab och jag vet att när bilindustrin är hotad ställer politikerna upp. Bilindustrin är mellan hälften och en tredjedel så stor som de kulturella näringarna i Europa. Ska vi bedriva kulturpolitiken som näringspolitik får den inte vara blind för det.

[Min kursivering. I det panelsamtal där han deltog var folk oroliga för att kulturpolitiken skulle övergå till att bli näringslivspolitik (mer sysselsättning, ökad turism), och för att kulturministern skulle bli maktlös i förhållande till finansministern.]

*

Christer Boberg (som ni känner igen från Agamemnon, hoppas jag) läser ur sin nyutkomna diktsamling Revel i Rum för poesi. Äntligen en stunds allvar.

*

Bengt Göransson, före detta kulturminister, nu gästprofessor vid Göteborgs universitet, berättade om en förstamajdemonstration där han var inbjuden att tala. När han kom dit såg han att Kommunalarbetarförbundet hade ställt upp ett plakat med texten ”Opera eller sjukvård – valet är ditt.” Han använde sitt förstamajtal till att protestera mot den sortens motsättningar (där vänster- och högerpopulismen tar varandra i hand). Enligt honom går det inte att ställa opera mot sjukvård eftersom det handlar om ojämförliga saker: i det ena fallet en prioritering om vart skattepengarna ska gå, i det andra en ambition om vilket samhälle man vill ha:

Opera är inte en prioritering, utan en politisk ambition. Mer sjukvård kan aldrig vara en ambition, tvärtom, ambitionen är mindre sjukvård. Folk ska vara friska. Mer sjukvård kan bara vara en ambition för ett privat drivet sjukhus. Detta avfärdade de som demagogi.

*

Ska du inte skriva nåt om Afrika, då? Nej. Jag vägrar säga ett ord om afrikansk litteratur efter två och en halv dag på mässan. Det är smått generande redan när en estnisk författare bjuds in och får frågan ”Säg något om Estland!” och det blir inte bättre när en författare från Etiopien ställs på scen och får frågan ”Säg något om Afrika!” (Afrika är 60 länder).  När jag inte vet mer om afrikanska författare än jag gör tänker jag hålla tyst. Men kanske är det inte alltid så främmande ändå? Just när jag går förbi en av scenerna står Brian James från Sierra Leone där.

– När jag växte upp läste jag mest fantasy, säger han.

Alltså samma sak som hans jämnåriga läste i Europa eller USA (James är född 1983). Fantasy är hans tradition, och när han skriver vill han utveckla en sierraleonsk fantasy, eftersom det inte finns någon sådan litteratur på hans språk, på samma sätt som en svensk författare som vill skriva fantasy skulle bli tvungen att uppfinna en svensk version av genren, som Ajvide Lindqvist gjort med skräckromanen.