Idag serverar vi ett citat av Karl Kraus, som var suverän på att analysera förbindelserna mellan förstelnade fraser och modern teknik, inte minst militär teknik.

För mer om Kraus, se min DN-essä (som med rubriksättarnas osvikliga träffsäkerhet fått rubriken ”Språket som vapen”; vad kunde passa sämre som rubrik åt någon som hela sitt liv mest av allt avskydde två saker: utslitna tidningsfraser och militarism).

Eftersom ornament och stilblommor helst bärs som prydnad av en tid vars väsen står i motsättning till det förlorade idéinnehållet i dessa former, desto hellre ju längre bort den har vuxit ifrån detta innehåll, en tid som aldrig kommer att vara i stånd att  skapa några nya ornament och stilblommor utifrån sitt eget innehåll, så kommer en stat fortfarande att ”gripa till svärdet” när den sedan länge är van att gripa efter klorgasen. Kan man föreställa sig att sådana beslut någonsin skulle kunna förvandlas till talesätt? Det borde ge oss en insikt om teknikens natur att den inte klarar av att bilda några nya fraser, utan håller mänsklighetens mentalitet kvar i ett tillstånd där vi inte längre klarar oss utan de gamla. I denna kluvenhet mellan ett förändrat liv och en medsläpad form lever och växer världens ondska. Vår tid är inte frasbildande men frasfylld, och just därför, på grund av dess olösliga konflikt med sig själv, måste den gång efter gång gripa till svärdet. De nya händelserna kommer inte att frambringa några talesätt, det är de gamla talesätten som kommer att frambringa dem!

•

Ur aforismsamlingen ”Nachts”, Die Fackel Nr. 445—453 (januari 1917). Klor användes som stridsgas under första världskriget. Ännu bättre låter texten förstås i original (förbättringar av översättningen tas gärna emot).

Da Ornament und Redeblume am liebsten von einer Zeit getragen werden, deren Wesen dem verlorenen Sinn dieser Formen widerstrebt, und umso lieber, je weiter sie jenem Sinn entwachsen ist, ihr eigener Inhalt aber nie imstande sein wird, neue Ornamente uud Redeblumen zu schaffen, so wird ein Staat noch ”zum Schwerte greifen”, wenn es ihm schon längst geläufig sein wird, zum Chlorgas zu greifen. Kann man sich denken, daß solcher Entschluß je zur Redensart werden könnte? Es sollte Aufschluß über die Technik geben, daß sie zwar keine neue Phrase bilden kann, aber den Geist der Menschheit in dem Zustand beläßt, die alte nicht entbehren zu können. In diesem Zweierlei eines veränderten Lebens und einer mitgeschleppten Lebensform lebt und wächst das Weltübel. Die Zeit ist nicht phrasenbildend, aber phrasenvoll; und eben darum, aus heillosem Konflikt mit sich selbst, muß sie immer wieder zum Schwerte greifen. Die neue Begebenheit wird keine Redensart hervorbringen, wohl aber die alte Redensart jene!