Det är en lättnad att få skriva något om kulturtidskrifter som inte är ännu ett klagomål på sakernas tillstånd! När en tidskrift gör något riktigt bra förtjänar den att uppmärksammas – desto mer som den i det här fallet nog är ganska väl dold. Man kunde rent av säga att den är kamouflerad. Det står nämligen inte ett ord om litteratur på omslaget, men nummer 30–31 av Psykoanalytisk tidskrift är den bästa litteraturtidskrift jag läst på länge  (länk: www.freudianska.org). Och, med sina 300 sidor, en av de tjockaste. Låt inte titeln skrämma bort er: artiklarna är litterära och essäistiska, och redaktionens arbete med att översätta kvalificerade utländska texter är värt beröm.

Jag börjar läsa numret mitt i och hittar en tidigare oöversatt novell av Dostojevskij, ”Ett svagt hjärta”. Har man själv ett vekt hjärta känns det som om man vreds ur som en disktrasa medan man läser den: novellen skildrar hur en nervös person blir lycklig och långsamt förstör sin lycka.

En problematisk sammanblandning av romanfigur och författarsubjekt har blivit allt vanligare i svensk skönlitteratur, skrev Jens Liljestrand i DN (6/9). En hel del har sagts om den typ av bekännande, mer eller mindre självbiografisk litteratur som Liljestrand kritiserar, men det är först när man går på djupet, som nobelpristagaren Coetzee gör i en artikel här, som det blir intressant. Att skriva bekännande leder inte till säkrare kunskap om en själv, visar han: det öppnar istället dörren till en oändlig serie masker bakom självmedvetna masker. Bakom driften att visa upp sina misslyckanden ligger fåfänga, bakom fåfängan självbedrägeri. Just den bottenlöshet man upptäcker borde vara ett tecken på att man inte angriper problemet på det bäst lämpade sättet, liksom bråket 1/3 blir oändligt när man skriver det decimalt.

Dessutom innehåller numret ett temablock om rysk litteratur, skönlitterära texter av UKON, Kennet Klemets och Pia Zandelin, samt en pratig, sympatisk 140-sidig artikel om Mozart av Philippe Sollers, från vilken jag klipper följande:

Det är märkligt att tänka att allt, mitt i stimmet, vreden, tungsinnet och stojet, efter Mozart plötsligt går mycket långsammare. Visserligen går utvecklingen allt snabbare framåt, men till priset av avdomning och känslolöshet. I våra dagar återfinner vi snabbheten överallt utom i tanken. På Mozarts tid rådde det motsatta förhållandet. Man färdades med häst och vagn, fördomar spärrade horisonten, överallt bredde landsbygden ut sig, med en adel som på några undantag när inte uppfattade vad som komma skulle, men det sinnliga och neuronala bruset fanns där, intelligens strömmade ut genom fingrarna och struparna. Den nuvarande robotliknande människan är ett elektroniskt hopmonterat tröghuvud. Det bästa som 1700-talet kan uppbåda är däremot en kvick fågel med sin djuriskhet av siden och ockra.