Vi förväntas köpa idén om religion som förundran. Men religion är inte längtan efter något större, religion är en parasit på vår längtan efter något större, skriver jag i UNT:s artikelserie Hej 10-tal, om idéer och förhoppningar inför 2010-talet. Detta ledde till en diskussion om religionens väsen.

Så gott som alla civilisationer, har André Malraux sagt, har fört en dialog med det okända och det ovetbara. Människans medvetande har alltid haft en bakdörr mot det okända (det ordlösa, det oförbrukade) och det är nog inte hälsosamt att försöka plugga igen den. Vår tids förhållande till det ovetbara skiljer sig däremot på ett intressant sätt från de tidigare, fortsätter Malraux: vi är den första civilisationen som ”skiljer det ovetbara från religionen och vidskepelsen.” Åtminstone skulle vi kunna göra det: alltför ofta blandar vi fortfarande ihop vårt behov av det ovetbara med våra människoskapade religioner, tills vi tror att vi måste försvara religionen, vare sig vi tror på den eller inte, för att inte hamna i ett rationellt helvete, där lufthålen mot det ovetbara har svetsats igen. Ett fritt, sekulärt tänkande kring existentiella frågor är inte ett modernt eller ens ett västerländskt påhitt – filosofer som klarade sig utan gud fanns i Kina på 200-talet f Kr, i Indien, liksom i antikens Grekland.

1. Jag inledde diskussionen med Tänkandet bortom religionerna.

2. Mikael Kurkiala, med erfarenhet av lakotaindianernas religiösa liv, svarade.

3. Jag svarar Kurkiala här.