”Temat som löper genom mina böcker”, säger den indiske författaren Nirmal Verma, ”handlar om människans försök att förmedla sin identitet till andra och hur det misslyckas, och sorgen som det leder till. Det är en ensamhet som är mycket mer än bara avsaknad av vänner. Det är människans öde.” (Ur tidskriften Karavans specialnummer om Indien.)

Jag tänker på honom under paneldiskussionen om litteraturens nytta. Gör den oss lyckligare, undrar Gunnar Bjursell, ledare för Göteborgsuniversitetets projekt Kultur och hälsa. Horace Engdahl svarar, och den som inte hör hur subversiv han är har misstagit sig på honom:

– Konsten måste lära sig att göra en massa saker som i grunden lurar beställaren.

Beställarna har skiftat genom historien, de har varit religiösa, politiska eller kommersiella. Konsten ska inte vara lojal med någon av dem, men att undkomma beställarna går inte, ett tillstånd helt utan beställare är orealistiskt att föreställa sig. Därför måste konsten arbeta på ett annat sätt: den måste lära sig att lura varje slags beställare.

Mässans vältaligaste suck kommer när Horace Engdahl får frågan vad litteraturen är bra för.

– När intelligenta människor får den frågan – och inte lyckas skämta bort den – kommer det de mest häpnadsväckande dumheter. När Cocteau sade ”Konsten är nödvändig, vi vet bara inte för vad” ville han tysta frågan, men det biter inte.

Det som hänt de senaste 2–300 åren, säger han, är att konsten har erövrat en viss autonomi. Den har avsöndrats från samhället som ett eget område.

– Man förnedrar konstverket om man vill att det ska tjäna ett yttre syfte. Det är som om man tar en individ och använder henne som ett redskap.

Det intressanta är att föreställningen om konstens frihet har utvecklats samtidigt som idén om individens medborgerliga rättigheter – enligt honom är dessa båda idéer oskiljaktiga:

– De två sakerna kan inte skiljas åt, och därför är det vi diskuterar något förfärligt allvarligt.

När det gäller dans, fortsätter han, är egentligen alla solon för långa. Två–tre minuter är maximum – ”man har sällan material för mer”. Likaså är alla lokaler för stora, dans är i grunden en solistverksamhet. Men det går inte att ta 350 kronor i inträde för att titta på någon som dansar i två minuter:

– … så föds helaftonsföreställningen. Och det är inte till dansens fördel.

Sedan överför han samma resonemang till litteraturen: boken är litteraturens helaftonsföreställning. När de andra paneldeltagarna säger att litteraturen inte borde anpassa sig till marknadsekonomiska krav påminner han om att redan det faktum att litteraturens form bestäms av boken är ett slags anpassning. Att en bok ser ut som den gör – storlek, antal sidor och så vidare – bestäms av en mängd praktiska faktorer. Den är praktisk att bära med sig, att sälja, att ställa på hyllan, att lagra i bibliotek – men allt detta är yttre faktorer som inte har någonting med litteratur att göra.

Därmed har han, så elegant att det är tveksamt om alla i publiken uppfattar det, ryckt undan mattan för hela mässans verksamhet: Litteraturen är inte Boken.