Den 29 december 2024 skrev Horace Engdahl en understreckare i SvD där han menade att mänskliga rättigheter bara har varit ett uttryck för västerländsk imperialism, och att de är en lyx som vi inte längre har råd med för klimatets skull. Jag svarar honom i SvD 6 januari 2025:

Om du läser Horace Engdahls understreckare riktigt noga – så noga som ämnet förtjänar – kommer du att upptäcka att han säger emot sig själv. Han förklarar att mänskliga rättigheter behöver försvaras med våld, och vill samtidigt övertyga läsaren om att vi inte har några principer att försvara. Hur ska vi reagera på det dubbla budskapet? Ska vi hoppas att vi slipper våld och konflikter om vi proklamerar att vi inte längre tror på det där med individens rättigheter?

Engdahl skriver: ”När vi chockeras över kulturer som till exempel sätter familjen över individen eller som fordrar allas inordning i en som vi uppfattar det auktoritär ordning, är det lätt att glömma att den frihet och det människovärde som vi försvarar när vi angriper deras ’förlegade’ värderingar förutsätter en materiell rikedom som hittills bara en ringa del av jordens befolkning har uppnått.” Det viktigaste i den här meningen är de tre små orden ”som vi uppfattar”. Hur uppfattas den auktoritära ordningen av dem som får den nerkörd i halsen? Tar de emot den tacksamt och lydigt, eftersom den är deras tradition och deras kultur? Tittar de i plånboken och accepterar att de måste leva med ett auktoritärt styre eftersom de inte har råd att köpa en iPhone?

”Varje gång jag hör människor tala om sina rättigheter, ser jag för min inre syn en smågangster som springer till maffiabossen för att klaga”, fortsätter Engdahl. De författare som just nu försvarar sina egna och sina medmänniskors rättigheter runt om i världen skulle nog höja ett eller annat ögonbryn om de fick höra det. Mänskliga rättigheter förblir kontroversiella, men den dubbelmoral som ligger bakom Engdahls artikel ger oss en falsk bild av konfliktens natur. Vi ska förmås att tro att den avgörande konfliktlinjen går mellan Väst och Syd (och sedan kliva åt sidan för att inte ännu en gång uppföra oss som imperialister), när den i själva verket går mellan medborgare som kräver rättigheter och makthavare som trampar på dem.

Hur många tidningsläsare känner till Farrokhroo Parsa, Irans första kvinnliga minister, som avrättades av Khomeini-regimen för att hon vägrade bära slöja? Så länge modiga människor av hennes slag förblir överkurs i debatten kan vi, vid behov, låtsas att mänskliga rättigheter bara är ännu ett övergrepp som det kolonialistiska Europa försöker tvinga på resten av världen.

Läs hela texten här.

Människan förstår allt – utom sig själv, skriver jag i SvD idag. Människan är sällsamt väl lämpad för att skaffa sig kunskap, nästan otäckt skicklig på det – och ännu mer sällsamt är detta stora undantag mitt i hennes stora kunskapssökande, som om det vore förbjudet för oss att förstå oss själva.

Det är något konstigt på gång här, tänker jag medan jag tillbringar en dag på ett seminarium om psykisk ohälsa. Människan är intelligent nog att ha upptäckt celler, bakterier, gener och atomer; vi kan mäta kärnreaktioner inuti avlägsna stjärnor, men vi förstår fortfarande inte oss själva, våra känslor, behov och reaktioner. Det är ett märkligt undantag. Vad beror det på?

Det är som om vi lever i två helt olika epoker, utan att det uppstår någon kognitiv dissonans. I fysiken, astronomin och biologin är det 2024, liksom när vi bygger ett hus eller köper en flygresa, men så fort det handlar om oss själva har vi inte gjort några framsteg sedan Platon skrev sina dialoger för 2 400 år sedan. Det är som om självkörande elbilar skulle blandas i trafiken med kärror dragna av slavar från antikens Aten, utan att någon tyckte att det såg underligt ut.

I sina bästa ögonblick gör Platon inte sitt eget utan läsarens tänkande till en lustfylld aktivitet. Du förundras över din förmåga att förstå mer än du gjorde tidigare, något som snart blir beroendeframkallande. Det är det bästa motgiftet mot alla dogmatiska och odemokratiska idéer – hos Platon själv, och hos alla andra.

En ny biografi om Platons liv har kommit ut – Robin Waterfield, Platon (Natur & Kultur) – och jag har skrivit en understreckare i SvD: Platon ger dig lust att tänka själv.

_____

Det går fortfarande att framstå som duktig genom att skriva en kultursidesartikel där man påminner om att Platon inte ville ha några diktare i sin idealstat. Därifrån kan man sedan göra ett bekvämt och sedan länge inlärt tankesprång till Gulag, Nazityskland eller valfri annan destination. Så kan pseudointellektuell verksamhet se ut.

Grejen med Platon är att han är så otäckt samtida att vi ofta inte förstår hur samtida han är. När han säger att han inte att han inte vill ha några poeter i sin idealstat menar han inte poeter. Han menar Elon Musk och Twitter. Han menar AI-genererad fake news, influencers och ryska trollkonton. Han menar den moderna underhållningsindustrin. Läser vi honom på det sättet blir han begriplig och relevant.

Man måste alltid lyssna på vad texten säger. I det här fallet är det uppenbart att Platon syftar på personer som kan påverka andras omdöme i stor skala. Han talar om människor som kan korrumpera hela samhällets omdöme. Vem gör det i vår tid? Inte poeterna.

Man behöver bara skärpa hörseln en liten aning för att höra att Platons dialoger inte utspelades i någon marmorsval akademi, utan i ett samhälle fullt av oväsen, korruption, förvirring, populism och självsäkra kändisar, ett samhälle med politiker som inte var särskilt olika Putin eller Berlusconi. Lyssna, och du hör att den akustiska bakgrunden består av 57 tevekanaler med dokusåpor, krig och frågesport. Välkommen till antiken! Greker och romare uppfann det urbana livet, och våra storstäder har inte förändrats särskilt mycket sedan dess.

Ur detta kommer hans vilja till precision och definitioner. Det är meningslöst att ha en diskussion om sanning eller rättvisa så länge människor inte lyssnar på vad de menar när de använder alla de där stora orden. Det är därför han frågar. Platons motdrag mot kakofonin är inte att skaffa en megafon och bli ännu en person som ropar ut den enda sanna läran, utan att placera en frågande Sokrates mitt i röran. Och det är därför han inte har blivit ett dugg föråldrad, hur gärna vi än vill slippa honom.

Böcker som har brunnit ser plötsligt så gamla ut. I skuggan bakom en av de stora rulltrapporna hittar jag det sorgligaste och mest övergivna bordet på Bokmässan i Göteborg. Där ligger några smutsiga och halvt förkolnade böcker utan pärmar. Det vore lätt att tro att de var museiföremål från något av 1600-talets krig, men de brann för bara några månader sedan.

I våras bombades tryckeriet Faktor druk, som står för en tredjedel av Ukrainas bokutgivning – även skolböcker. Att slå ut landets kulturella infrastruktur är en medveten del av den ryska krigföringen, skriver jag i en artikel för Kvartal: En vinter utan böcker i Ukraina.

Förutom tryckerier har museer, bibliotek och skolor angripits. Brandskadade böcker från attacken mot Faktor druk finns just nu utställda på Kungliga biblioteket.

Putin för inte bara krig mot Ukraina, menar Alexander Etkind, utan ”mot hela den moderna världen – ekologisk medvetenhet, global energiomställning och digitalisering”. Jag recenserar hans bok Rysslands krig mot moderniteten i SvD och är tveksam till den tankefigur som han har hängt upp sitt resonemang på. Etkind vill tro att alla bra saker – från miljömedvetenhet till hbtq-rättigheter – hör ihop och pekar in i framtiden, medan alla dåliga saker pekar bakåt.

Xi Jinping använder digital spetsteknologi för samma politiska mål som Putin – krigar han också mot framtiden? Greta Thunberg har anklagats för att tolerera antisemitiska fördomar av gammal välkänd 1900-talsmodell (Tomas Lundin, SvD 13/11 2023) – innebär det att hennes klimatrörelse plötsligt börjar peka bakåt, eller att saker är lite mer komplicerade än Etkind vill medge? Om Etkind möter en europeisk kvinna som samtidigt har hijab och den senaste mobiltelefonen – hur vill han klassificera henne? Är hon modern eller antimodern?

Den nyutkomna antologin Individ och kollektivism innehåller nära 600 sidor om Sverige under de händelserika åren 1968 till 1988. Kulturtidskrifter, matvanor, självbild, utrikespolitik, migration, subkulturer och mycket mer beskrivs i 26 kapitel. Bland de medverkande finns Nathan Shachar, Åsa Moberg, Nils Uddenberg och Jan Jörnmark. Själv medverkar jag med ett kapitel om vår numera bortglömda dataindustri.

Visste ni att SAAB byggde datorer? Deras D2, som premiärvisades 1962, var Europas snabbaste – samtidigt som deras bilar fortfarande puttrade omkring med tvåtaktsmotorer. Det är rent av en tekniker på SAAB, Börje Langefors, som har myntat ordet ”dator”. Jag skriver också om Luxors framgångsrika skoldator ABC 80 och räknemaskinsjätten Facits undergång.

Historien om dataindustrins uppgång och fall ger också, tror jag, inblick i ett större skede. Ingenjörs-Sverige går i graven; under 1980-talet ömsar landet skinn och blir ett samhälle där man kan göra karriär på att prata luft. Flit, rationalitet, sparsamhet, samhällsansvar och andra ingenjörsdygder ersätts av tro på dig själv och fake it ’til you make it.  Det förklarar varför saker ser ut som de gör 30 år senare.

Individ och kollektivism är utgiven av Timbro och kan köpas direkt från dem. Boken är en uppföljare till antologin Radikalism och avantgarde – Sverige 1947-1967, där jag också medverkar, med ett kapitel om neutralitetspolitiken och tredje ståndpunkten.

SAAB D2; Foto Digitalt museum.

Jag var på väg att avfärda Yuval Noah Harari som en författare av flygplatsböcker, men Nexus får mig att omvärdera honom. Han vill ställa läsaren inför riktigt svåra frågor om vår framtid – frågor som han själv, sympatiskt nog, inte har något svar på. I dagens SvD skriver jag en understreckare om boken.

Harari har övergett de krasst ekonomiska förklaringar som roade honom i Sapiens (business är på riktigt, resten är dekorationer). I Nexus har han ingen lust att spela cyniker. Han frågar inte längre efter lycka. Han nöjer sig med mer ödmjuka mål: att demokratin ska överleva, att vårt framtida samhälle inte blir en total katastrof. Han önskar att vi ska lära oss använda AI på ett omdömesgillt sätt, men han säger ingenting om var det där omdömet ska komma från. För att utveckla ett omdöme som matchar vår teknologiska makt behöver vi psykologi, självkännedom, humaniora – allt det där som saknas hos Harari, i Nexus likaväl som i Sapiens. Hos en författare som annars är intresserad av så mycket, från religionshistoria till genetik, är det en tänkvärd lucka.

Jelena Kostiutjenko och Jana Kutjina; foto Håkan Lindgren

När ryska dissidenter i exil möter svenska kollegor som hyllar självcensur borde det uppstå en rejäl kulturkrock. Att det inte sker är intressant. Sherlock Holmes löste en gång ett brott (i The adventure of Silver Blaze) när han insåg att den viktigaste detaljen var något som inte hände: här borde vakthunden ha skällt, men den höll tyst.

Är vi så imponerade av våra ryska gäster att vi inte lyssnar på dem? Kanske tror vi att det de berättar inte har någonting med oss att göra – att deras mod och självkritik bara är relevanta i ett avlägset, främmande land som lika gärna kunde ligga på en annan planet. Vi borde sluta applådera dem och i stället fråga oss vad vi kan lära av dem.

Något konstigt har hänt – och det konstiga är inte att samhället skiktas i rika och fattiga. Det konstiga är att både eliten och de underlägsna beter sig som detta var något fullständigt nytt. De rika vet inte vad de ska ta sig till med sin rikedom, och fantiserar om att köpa sig evigt liv, eller om att flytta till Mars. Männen som utgjorde det förra sekelskiftets elit ville bidra till samhället när de hade blivit förmögna. De byggde skolor, sjukhus, infrastruktur, universitet och museer. De senaste decennierna, berättar Andreas Cervenka i Girig-Sverige, har vårt land fått 500 miljardärer. Var är deras museer?

De underlägsna vet å andra sidan inte vad de ska ta sig till med sitt underläge. Varför är de så handfallna jämfört med det förra sekelskiftets sågverksarbetare? Även på den tiden fanns det goda skäl att vara missnöjd, men i Den skötsamme arbetaren beskriver Ronny Ambjörnsson hur de fattiga och lågutbildade organiserade sig i studiecirklar, fackföreningar, frikyrkor och politiska partier. Efter bara några årtionden hade de lyft sig ur misären. Var är vår tids folkrörelser?

För att förstå vad som är på gång har jag läst nyutgåvan av Christopher Laschs Eliternas uppror – en bok som kom första gången 1995, och som är full av aktuella och obekväma insikter. Lasch var historiker vid University of Rochester; så många av vår tids konflikter beror på att den ekonomiska eliten har kapat förtöjningarna till resten av samhället, menar han.

Ett privilegiesamhälle, skriver Lasch, ”kan kosta på sig flera olika normer, men inte en demokrati.” Demokratin kräver ett minimum av någorlunda gemensamma värderingar, samt principer för hur man debatterar när man är oenig. En mångfald av normer leder till dubbelmoral, och i ett samhälle där dubbelmoralen styr – på den punkten är Lasch mycket tydlig – kommer några alltid att fastna i rollen som en sämre sorts medborgare.

Vår tids dubbelmoral är försåtlig, fortsätter Lasch, eftersom den ”poserar som tolerans”, medan den i praktiken förvägrar minoriteterna ”frukterna av den seger som de länge har kämpat för att vinna: tillgång till världskulturen”. Ett samhälle där social segregation på nytt ska framstå som naturlig kan inte behålla idén om ett kulturarv som är tillgängligt för alla. Även kulturlivet och fantasin måste segregeras.

Jag har skrivit en understreckare om boken för SvD: Vem var det som rev samhällskontraktet?

_____

Se också min understreckare om Laschs tidigare bok Den narcissistiska kulturen.

Den 16 april 2024 deltog jag, tillsammans med författaren och journalisten Katarzyna Tubylewicz, i en paneldiskussion på universitetet i Torun, Polen. Diskussionen var en del av universitetets tvådagarsfestival om skandinavisk kultur och historia – Dni nordyckie. Rubriken på diskussionen antyder vad det handlade om: ”Vad döljer svenskarna i garderoben? Från neurotiskt välordnat till bara neurotiskt”.

(Forts.)

Det är farligt att vara noggrann. Italienarna Colli och Montinari ville bara översätta Nietzsche, men när de insåg att ingen tysk utgåva höll måttet tog de initiativ till en ny referensutgåva i över 50 band, skriver jag hos Dixikon: Filosofen som kom in från kylan.

Vid det här laget, i början på 1960-talet, befann sig arkivet med Nietzsches efterlämnade papper i DDR, där han betraktades som statsfiende, men det visade sig att allt Molinari behövde göra var att våga knacka på dörren. Philipp Felsch, professor i kulturhistoria vid Humboldtuniversitetet i Berlin, berättar historien om Colli och Montinari i Wie Nietzsche aus der Kälte kam (”Hur Nietzsche kom tillbaka från kylan”, 2022).

Sida ur Nietzsches anteckningsböcker där han skisserar ett verk med titeln ”Viljan till makt”; bild från Nietzschesource.org

Årets hittills viktigaste och mest intressanta jobb var att skriva en essä om Birgitta Trotzig, för den katolska tidskriften Signum. Den är nu publicerad i Signum Nr 3/2024: ”Äckel och medlidande stöder varandra hos Birgitta Trotzig”.

_____

Birgitta Trotzig vill ner till den punkt där människosjälen, på grund av inre och yttre misär, tillfogas en skada som den aldrig mer kan resa sig från. En punkt där ingen självtillit, ingen stolthet och inget motstånd är möjliga. Hon har förstått att en sådan punkt finns – därför måste hon ständigt återvända till den.

(Forts.)